Den svenska kvinnosjukvården är vanvårdad

Ledare 15/3. Namnen på kvinnligt lidande är många. Myom, endometrios, förlossningsskador, vestibulit. Åkommorna leder till allvarlig smärta och ibland svårhanterliga besvär, och måste tas på största allvar av vården. Istället är det många kvinnor som upplever sig vara fast i en vårdapparat med dålig förståelse för deras problem.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
STOCKHOLM 2014-01-23
En anatomisk modell över en kvinnas underliv 
Foto: Pi Frisk / SvD / TT / Kod 30583
** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv)  **
STOCKHOLM 2014-01-23 En anatomisk modell över en kvinnas underliv Foto: Pi Frisk / SvD / TT / Kod 30583 ** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) ** Bild: Pi Frisk / SvD / TT

En bild har cirkulerat den senaste tiden, tagen på förlossningsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm. På en whiteboardtavla har man brainstormat om vilka besparingar man kan göra för att komma till rätta med det stora underskott avdelningen uppvisar, och bilden har i sociala medier fått symbolisera den resursbrist som finns inom den svenska förlossningsvården.

En resursbrist som vissa gånger lett till att svenska kvinnor fått föda i Finland. Dessutom har brister i förebyggandet av och efterföljande behandling av förlossningsskador konstaterats i granskningar både i SVT (27/9 -12) och Svenska Dagbladet (15/7 -18).

Att många kvinnor behövt lida i det tysta, till följd av skador under sin förlossning, är sorgligt. Men den goda nyheten är att satsningar för att förhindra bristningar faktiskt gett goda resultat. I höstas rapporterade SVT att andelen kvinnor som får allvarliga bristningar minskat sedan 2014 (25/9-20), efter fortbildningsarbete och ändrade rutiner. Att föda i andra ställningar och låta det gå långsamt under de sista värkarna hjälper, och det så kallade finska greppet fungerar väl även i Sverige.

ANNONS

Kanske behövs liknande satsningar för fler åkommor som drabbar kvinnor. På Expressens debattsida (11/3) skriver ordföranden för Moderata Ungdomsförbundet, Matilda Ekebladh, att långa väntetider tvingar unga tjejer att lära sig leva med smärta. Ekebladh tar upp att det tar i snitt åtta år för en kvinna att diagnosticeras med endometrios, en sjukdom som ger kraftiga menssmärtor. Hon efterfrågar satsningar på forskning och ett kunskapslyft i vården.

Trots att var tionde menstruerande kvinna beräknas vara drabbad, är kunskapsläget dåligt. I Socialstyrelsens utvärdering av endometriosvården lyftes just behovet av mer fortbildning, och tydligare rutiner för behandling. Vilket bemötande en kvinna får när hon söker hjälp för kraftiga menssmärtor varierar också stort i olika delar av landet. Det är oacceptabelt.

Parallellt med att Socialstyrelsen utvärderade endometriosvården tog man också fram välbehövda riktlinjer för behandlingen. Tillsammans med den informationssatsning som myndigheten drog igång nu i mars är det steg i rätt riktning.

Att forskningsläget på kvinnors kroppar och sjukdomar överlag är bristfälligt är ett stort jämställdhetsproblem. På lång sikt lär ökade satsningar på forskning som fyller igen de kunskapshål som finns att ge stora effekter.

Men forskning tar tid, och ökad kunskap ett antal år in i framtiden är en klen tröst för den som lider idag. På kort sikt är det oerhört viktigt att den kunskap som faktiskt finns sprids och används så gott det bara går. Att vården i världens mest jämställda land har svårare att behandla kvinnors besvär är ett underbetyg.

ANNONS
ANNONS