Myndigheten för kulturanalys har nyligen presenterat en översyn av hur krisåret påverkat kulturen. På ett sätt har pandemin synliggjort gränserna för den svenska kulturpolitiken. Segment av branschen bärs upp till stor del av offentliga pengar, som de stora institutionerna Operan och Dramaten. Eftersom det ofta är de som omtalas när vi pratar om kulturpolitik, finns en tendens att se kulturen som helhet som något tärande. Som en ekonomisk förlustaffär, som visserligen kommer med vissa andra, icke-kommersiella värden. Det synsättet missar dock mycket.
Det stora antalet nya sökande som myndigheterna Kulturrådet och Konstnärsnämnden sett under pandemin vittnar om ett stort och vitalt kulturliv, som under vanliga omständigheter är kommersiellt gångbart men nu behövde ta del av krisstipendierna.
Myndigheten för Kulturanalys konstaterar att kultur-, nöjes- och fritidssektorn var den bransch som tog emot mest stöd per anställd av de generella statliga stödåtgärderna – såsom omställningsstöd, korttidsarbete och företagsakuten. Detta alltså utöver krisstöden till kulturbranschen som delats ut av Kulturrådet och Konstnärsnämnden. Det gör det något svårare att säga att det inte funnits en vilja att stötta upp kulturen.
Samtidigt har kritiken från branschen ofta varit hård. I början handlade det om att företagsstöden missade branschen, eftersom de inte täckte den som drev enskild firma. Senare väcktes ilska av avslöjanden om att väletablerade artister med stor omsättning i sina bolag beviljats krisstipendier, samtidigt som många i en svårare ekonomisk situation blev utan.
Stödåtgärdernas träffsäkerhet har alltså upplevts som bristfällig. Brist på framförhållning, och besked om nya restriktioner som kommit i sista sekunden har varit ett problem även för kulturen. Det är en planeringsbransch, som ofta bokat lokaler och lagt scheman flera år i förväg, som Jonas Gardell påpekade (Expressen 3/8 -20) när han uppmärksammat krävde kulturminister Amanda Linds (MP) avgång. Därutöver kan man ifrågasätta en del av restriktionerna i sig: att kulturevenemang inte kunnat ta in mer än åtta personer på stora, luftiga utomhusarenor är märkligt.
Oklarheter i rekommendationer har också gjort att vissa verksamheter stängt ner, under perioder då de hade kunnat hålla öppet.
I slutändan är det svårt att hålla en hel bransch flytande genom statliga stöd. Det har illustrerats av coronaåret, då många redan lämnat kulturbranschen och hoppat av från konstnärliga utbildningar. Sådana effekter var åtminstone i viss mån oundvikliga. Men det finns uppenbarligen mycket politiken kunde ha gjort annorlunda för att vi skulle ha mer kultur att se fram emot när pandemin väl tar slut.
