Den inte så hälsosamma hetsen

Nu är det jul igen! Dags för pyntande, bakande, och shoppande. Snart, åtminstone. Riktigt så kul ska vi inte ha det än. Först ska det bantas. Om du bara äter tonfisk och morötter så kan du säkert komma i nyårsklänningen från när du var 15. Skippa tonfisken, spring ett par maraton och offra fyra getter så hinner du säkert tappa 10 kg och all livslust på samma tid.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

ANNONS

Sen ska det såklart bantas efter jul också, för att bli av med alla julkilon. Vi får inte heller glömma alla karantänkilon - nu har vi ju överlevt en global pandemi, Gud förbjude att vi la på oss lite på vägen.

När jag gick i skolan, och tjejerna började få mens, cirkulerade alla möjliga tips om hur man tog sig igenom denna plåga. Värmekudde, p-piller - och bantning. Om man åt mindre, och tränade massor, kunde man nämligen få mindre mens. Hade man tur försvann den helt! Den tysta överenskommelsen var att låtsas som att det handlade om att slippa den förbannade mensvärken, men någonstans på vägen blev den uteblivna mensen snarare ett mål att sträva efter. Så länge mensen kom åt man helt enkelt för mycket - man var en tjockis.

ANNONS

Debatten om bantning fastnar ofta i huruvida det är hälsosamt eller inte att vara jättetjock. Det tycker jag är synd. Det är en viktig fråga, men personligen känner jag få som faktiskt bär på så stor övervikt. Däremot känner jag väldigt många med ett stört ätbeteende. Jag skulle till och med våga gissa att majoriteten av alla kvinnor jag känner har en mer eller mindre komplicerad relation till mat - och den grundar sig sällan i att de har en ohälsosam vikt.

Ju mer jag pluggar kost och träning, desto mer övertygad blir jag att vår bantningshets är en bov i folkhälsodramat snarare än en räddning. 95 procent av alla som påbörjar en diet misslyckas, och en tredjedel slutar som tyngre än de var när de började. Är det inte dags att sluta skylla på dålig karaktär hos de 95 procenten, och istället fråga sig varför så många normalviktiga känner att de måste banta från början?

Den här texten är till föräldrar, syskon och vänner. Jag uppmuntrar er, för egen skull och andras, att genomskåda bantningshysterin med ett kritiskt öga och tänka på hur ni pratar i jul. Ni “måste” inte ut och springa, det går bra att springa ändå. Ni behöver inte “unna er” en glögg eller “förtjäna” den, det räcker att dricka den. Målar du upp varenda lussekatt som den åttonde dödssynden och suckar högt åt din spegelbild, fråga dig inte var din dotter får sina konstiga bantningsidéer från.

ANNONS

Tjata ni om hur ohälsosamt det är att med fetma, men jag tvivlar på att de nästan 50 procent av kvinnor som går eller gått på diet nyligen faktiskt behöver det av hälsoskäl. Jag undrar också hur unga tjejer började tro att utebliven mens bör ses som ett friskhetstecken. Och jag skulle önska att ni som “i hälsans namn” motsätter er den här diskussionen istället lade energi på att motverka typ svält, malaria, HIV eller den pågående pandemin. Eller jojobantning, som kan vara värre för hälsan än ett par kilos övervikt.

God jul från mig, en personlig tränare, kakmonster och glöggälskare.

ANNONS