Sällan har ett besked från Mark- och Miljööverdomstolen rönt sådan uppmärksamhet som avslaget för fortsatt kalkbrytning i Slite på Gotland. Det beror på att en dom sällan inneburit lika långtgående konsekvenser.
Det tyskägda Cementas gotländska kalkbrott står för ungefär 75 procent av den svenska marknadens behov. Om domslutet står sig avstannar brytningen den 1 november. Eftersom det krävs kalk för att göra cement och cement för att göra betong blir konsekvenserna för byggindustrin, och infrastrukturen, katastrofala. Lagom till Allhelgonahelgen skulle alltså den svenska byggindustrin riskera att räknas till de sörjda hädangångna.
Att täcka behovet med import beräknas inte vara ett realistiskt alternativ på flera år, det finns helt enkelt inte kapacitet nog. All cement är heller inte likadan och betongtillverkningen skulle behöva ställa om, anpassa sina "recept" vilket inte är gjort i en handvändning.
Byggprojekt av alla storlekar riskerar nu att stanna av. Detta gäller inte minst infrastruktursatsningar som Varbergstunneln. "Finns det ingen cement blir det ett byggstopp" som Mathias Wärja, projektchef på Trafikverket kommenterar det hela. Detsamma gäller naturligtvis ännu större projekt som Västlänken, Slussen och Förbifart Stockholm.
Byggföretagen varnar för varsel redan i augusti. Det värsta scenariot som framträder i den konsekvensanalys de tagit fram med andra branschorganisationer talar om 280 000 uppsägningar. Därtill investeringsbortfall på 20 miljarder i månaden, rapporterar Dagens Industri.
Det ser med andra ord inte bra ut.
Att både fack och arbetsgivare desperat pockar på näringsminister Ibrahim Baylands (S) uppmärksamhet är alltså fullt förståeligt. Frågan är vad regeringen kan göra.
Situationen är alltså resultatet av en avslagen ansökan. Det i sammanhanget ironiska är att den gick igenom i första instans, i januari 2020. Därefter överklagades den av bland annat myndigheterna Naturvårdsverket och Länsstyrelsen Gotland. Den högre instansen bedömde att ansökans miljökonsekvensbeskrivning "är behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för ett ställningstagande till verksamhetens inverkan på miljön" och avslog den.
Att lösa den uppkomna situationen är behäftat med väsentliga hinder. Om fortsatt kalkbrytning verkligen innebär miljöskador är detta naturligtvis något att ta hänsyn till. Men dessa hänsyn måste vägas mot hur allvarliga konsekvenserna av ett stopp kan bli.
Problemet är att beslutet är fattat av en självständig domstol något som regeringen varken kan eller ska påverka. Däremot borde man ha haft beredskap på att detta kunde bli utfallet. Samhällsviktig infrastruktur ska inte ha frikort att smutsa ner hur som helst. Att lamslå svenskt byggande för överskådlig framtid bör däremot inte vara miljölagstiftningens mål.
