Ledare 29/7. Världspolitiken har förändrats drastiskt under 2020. Corona har möblerat om spelplanen och fått flera skurkstater att bekänna sin mörka färg. Vi lever onekligen i en säkerhetspolitiskt orolig tid och det har fått flera europeiska spelare att agera gentemot ryska och kinesiska aggressioner på både hemma- och bortaplan. Vad som nu har rullats igång är troligen bara vara början på en tid som snarare splittrar än enar världen.
I Storbritannien har diskussionerna om kinesisk och rysk påverkan varit centrala sedan Brexitresultatet 2016. Den ryska förgiftningen av Sergei Skripal i engelska Salisbury 2018 ska heller inte glömmas. I juli kom nyheten att Storbritannien förbjuder kinesiska telekombolaget Huawei från landets 5G-nätverk (CNN 14/7). Oavsett om man tycker att förbudet är bra eller dåligt, är det både en stark markering mot Kina och till Storbritanniens allierade om vad för risker som är involverade i kinesisk teknologi.
Fortsättningsvis uppges en av nyckelspelarna – premiärminister Boris Johnson – vilja skaka om landets flera hundra år gamla säkerhets- och förräderilagar. Det skulle i sådant fall vara en historisk förändring av rang, då lagarna i stort sett inte har förändrats sedan de tillkom för flera hundra år sedan. Enligt uppgifterna sägs lagpaketet rikta sig mot den breda hotbilden av statliga och icke-statliga hot som nu riktas mot landet (Daily Mail 26/7). Den nya lagen ska vara anpassad till att mota bort statliga aktörer, samt terrorsekter likt Daesh. Det gäller alltså från brittiskt håll att skapa motståndskraft gentemot utländska agenter, påverkansförsök, samt att göra lagstiftningen kompatibel med den nya digitala verkligheten.
En sak som är säker i vår osäkra omvärld är att spioneriet och påverkansoperationerna knappast har blivit färre sedan murens fall. Det vi däremot bör erkänna i både förmåga och medel är den förändrade spelplanen som råder i teknologins 2020. Hotbilderna har utökats och diversifierats till en bred palett, vilket även styrks i den svenska militära underrättelsetjänstens årsrapport för 2019.
När stormakterna vässar både pennor och blad är mångas initiala tanke att vi slungats tillbaka in i kalla krigets dagar. Det är inte per automatik ett feltänk, men det är inte heller riktigt rätt. Vi är inte kvar i 1980-talets binära stormaktsuppdelning mellan öst och väst. Om det tidigare kriget till stor del handlade om kapitalismens vara eller icke vara har dagens konfliktfråga förändrats till huruvida kapitalismen ska kombineras med frihet eller diktatur.
Det är i skärningspunkten mellan demokrati och förtryck som vi ser hur nutidens och framtidens allianser formas på den internationella arenan. Det är i demokratifrågornas kölvatten som vi har slungats in i 20-talets instabila samtid.
