Att curla de äldre är en svår konst

Att hålla tonåringen i hemkarantän kan bli enkelt i jämförelse.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Min mormor överlevde spanska sjukan. Hon var mycket sjuk – men klarade pärsen med ett enda, kvardröjande men. Hennes hårsvall bytte färg från blont till brunt.

Kommer hennes dotter att fara lika väl, i den virusstorm som härjar nu? Kanske inte.

Håret behöver hon inte bekymra sig om. Det kan inte bli gråare. Men mamma tillhör en riskgrupp. Ålder och känsliga lungor gör henne extra sårbar.

Därför pjåskar jag. Därför ger jag min mamma och pappa förhållningsorder. Jag ber dem att inte vara ute och slarva i onödan. Jag ber dem att ha handspriten redo om de ändå envisas med att besöka butiken.

ANNONS

Kort sagt : jag ber dem göra allt de kan för att överleva.

Det är inte alltid uppskattat. 80+ är tydligen de nya tonåren. Mor och far låter i alla fall nästan som jag gjorde då.

Där står vi nu. Tjafsar lite på behörigt avstånd. Likt oändligt många andra.

”Min bild av mig själv är en aktiv man som kör sportbil, gillar båtar och snickrar hus. Men nu får jag inte gå på IKEA eller inte handla mat för mina barn pga Corona”

Så skriver en något äldre politiker jag känner, på sin facebook-sida. Hans frustration lyser igenom. Om han följer direktiven eller inte undviker jag att spekulera kring.

Men jag noterar att fler kämpar med att få sina 70+ föräldrar att anpassa sig efter Corona. En vän skriver om hur hen kämpar mot en oövervinnerlig kraftkvinna som vägrar att checka ut från sitt jobb inom sjukhusvården. Någon annans far vägrar släppa taget om spelkorten och polarna i bridgeklubben.

Kort sagt, de förhåller sig till försiktighetsråd som en del italienare till karantän. Lessa på utegångsförbud har en del smitit från norra Italien för att ta sig till släktingar i söder.

Det skulle inte förvåna mig om även någon äldre svensk lånar grannens hund för att ha en ursäkt att gå ut en sväng på byn.

ANNONS

Kanske är det förståeligt att en del av våra äldre är lika dödsföraktande som tonåringar. Många har överlevt både världskrig, kallt krig, mässling och influensor. Nu lever de väldigt mer aktiva liv än någon pensionärsgeneration före dem. Och tanken på en flera månader lång karantän kan för dem verka fullkomligt förfärlig.

”Ska jag sitta här och mögla bort i förtid, när jag vet att Max von Sydow ändå snart knackar på” säger någon.

Det finns alltså logiska förklaringar till att riskaversionen inte är så stark i alla.

Desto mer faller därför på oss andra. Vi som står mitt i livet får följa råden om att jobba hemifrån om det går. Vi får göra vårt bästa för att disciplinera våra äldre tonåringar så att de verkligen pluggar på distans (men att hålla sonen i hemkarantän kan visa sig enklare i jämförelse med mamma). Vi får fortsätta att kärleksfullt tjata på våra äldre, men samtidigt vidta alla upptänkliga skyddsåtgärder för att på annat sätt värna dem som inte vill missa livets sista boulepass.

Turligt nog går vi alla fall mot vår. En promenad i parken, vid havet eller i naturen är ett bra sätt att bryta tristess – bara man håller lagom avstånd. Social isolering är ju heller inte bra för hälsan.

ANNONS

ANNONS