När Alliansen bildades inför valet 2006 var det en allians helt annorlunda än den vi nu ser falla sönder efter valet 2018.
”Nu har vi bundit oss vid masten och vi har höga ambitioner” sa Lars Leijonborg, dåvarande Folkpartiet till Aftonbladet i augusti 2004 då partiledarna kallade till presskonferens vid det vid det här laget historiska mötet hemma hos Maud Olofsson (C) i Högfors. Syftet var som lika bekant att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet. Något som inte kunde ske utan ett starkt och enat borgerligt alternativ.
”Socialdemokraterna har växt ihop med staten” konstaterade Göran Hägglund (KD) i samma Aftonbladet-artikel. ”Då är det lätt att ta sig friheter och därför finns det ett egenvärde i ett maktskifte”.
Så blev det också, Alliansen styrde Sverige mellan 2006 och 2014, och visade att den tidigare borgerliga splittringen gick att hantera. ”Alla ska bidra, alla ska få” var mottot för förhandlingarna i de frågor där man inte var överens. En hög men fungerande ambition.
Socialdemokraterna syn på sin egen relation till makten har inte genomgått samma förnyelse. En av de största låsningarna i svensk politik i dag är Socialdemokraternas syn på sig själva som solen som allt kretsar kring. En något sliten men talande beskrivning av partiet. Veckorna efter jul kommer att bli avgörande för om Socialdemokraterna är beredda att ta steget från ord till handling i strävan efter blocköverskridande överenskommelser.
Eller partiöverskridande kanske är en bättre benämning. För finns ens ett borgerligt block längre?
De fyra allianspartier som aldrig badade i den där omtalade badtunnan i Högfors var fyra helt andra partier än de som i dag försöker upprätthålla bilden av samhörighet. ”It´s complicated” som man kan beskriva sitt civilstånd på Facebook.
Centerpartiet genomgick sitt stålbad när det nya idéprogrammet skulle slås fast. Åren 2011-2013 blåste det hårt, både inom och utom partiet. I slutänden kom Centerpartiet ut som stärkt och samlat. Kanske var det helt nödvändigt att skaka om partiet ordentligt för att rista fram partiets kärna och ideologiska grund utifrån dagens situation? Hur som helst blev resultatet ett stärkt parti.
Folkpartiet har bytt namn och partiledare sedan 2006 men försöken till en uppgradering av partiet, inte minst genom Birgitta Ohlssons utmaning som partiledare, har hittills blåsts av. Förväntningarna inom partiet på förnyelse har dock inte försvunnit.
Kristdemokraterna under Göran Hägglunds ledning jämfört med dagens kristdemokratiska parti lett av Ebba Busch Thor är kanske inte ett helt nytt parti, men med en helt annan ton och framtoning.
Moderaterna är kanske det parti som genomgått den största politiska förändringen. Fredrik Reinfeldts närmande till mittenfåran på den borgerliga sidan, snuddande nära Socialdemokraternas gräns, ledde till fler röster men kanske till priset av partiets kärna? Skillnaden till dagens moderata kommunalråd i Vellinge som överlycklig kommenterade det tiggeriförbud kommunen äntligen lyckats driva igenom är monumental.
