Angela Merkel, en trippel anomali: en kvinna (frånskild, omgift, barnlös), en forskare (doktor i kvantkemi) och en Ossi (från Östtyskland). Anomalier som, också ensamma, betydde svårigheter för den som hade för ambition att lotsa sig igenom Tysklands politiska landskap efter murens fall. Men inte för henne. Väst- och Östtysklands återförening fordrade för att ge även östtyskar politiska toppositioner, där Merkels analytiska, lugna och smått säregna profil gjorde henne till en särskilt lämplig kandidat. Oktober 1990 blev hon invald i det nya Bundestag, presenterad för förbundskansler Helmut Kohl och, till sin egen stora förvåning, utnämnd till barn- och jämställdhetsminister. Resten är, som man säger, historia
Merkel har hållit positionen som tyska Kristdemokraternas (CDU) partiledare i 18 år och som Tysklands förbundskansler i 13. Efter Helmut Kohl lade hon om hela partiets ekonomiska politik mot en mer marknadsliberal riktning. Trots kritikernas hånfulla Thatcher-liknelser fick hon med sänkta skatter, minimilön och en nedbantad välfärd räta på den höga arbetslösheten och stabiliserade den tyska ekonomin. Hon liberaliserade även familjepolitiken, vilket ledde till att fler kvinnor fick tillgång till arbetsmarknaden och möjliggjorde för homosexuella att gifta sig. Att Tyskland sedan 2005 varit Europas starkaste ekonomi är alltså lika lite slump som att landet kunnat ta på sig EU:s ledartröja under alla dessa år – det är Angela Merkels förtjänst.
Politik är dock en otacksam bransch och medborgarna en illojal skara. Det tog inte lång tid för det tyska folket att gå från att kalla Merkel ”mutti” (mamma) till att mynta ett hånfullt verb åsyftandes hennes ledarskapsstil under flyktingkrisen: merkeln (att sitta på händerna). Att Merkel då varit den hand som alla sträckt sig efter för att hålla i tider av kris glömdes snabbt. Finanskrisen, Greklandskrisen, flyktingkrisen. Genom samtliga stormar har hon styrt EU:s skuta till lugnare vatten – men med en besättning som gnällt över att regnet är vått.
För blöta har vi blivit, allihop. Det har varit några kalla och svåra år för EU. Men nog är vi också bortskämda. Det passade oss väl att vara med i EU med dess fria rörlighet av människor och kapital – tills vi insåg att våra gemensamma vinster också innebar gemensamma förluster. Det passade oss väl att hålla hög svansföring i frågor om mänskliga rättigheter – tills krigets offer kom och knackade på våra egna dörrar. Och det passade oss väl att ha en ledare som gjorde oss rikare – tills vi insåg att vi kanske skulle behöva dela med oss av vinsten till de som hade det sämre. Och nu har vår bortskämdhet och ignorans tvingat århundradets klokaste och mest tålmodiga politiker att lämna sitt ämbete.
Diskursen om att det är ”politiker som skrämmer bort väljarna”, eller att ”det är politiker som svikit väljarna” med ditten och datten är en farlig och oansvarig sådan. För kan vi inte stanna upp och för en gångs skull fråga oss själva – är det verkligen politikerna, eller oss det är fel på?
Är det inte vi som slänger våra principfasta, anständiga politiker överbord så fort vi blir det minsta missnöjda? Är det inte vi som frivilligt väljer att lägga vår röst på populistiska partier? Är det inte vi som möjliggör för Polens president Andrejz Duda att inskränka yttrandefriheten, USA:s Donald Trump att låsa in minderåriga flyktingar i förvar och Brasiliens Jair Bolsonaro att önska död åt homosexuella? Eller är det deras politiska motståndare i Hillary Clinton, Angela Merkel och Luiz da Silva?
Om Europas medborgare fortsätter att hävda det senare kommer vi snart stå utan vare sig ledare värdiga namnet eller den liberala demokratin.
