I dagens moderna samhälle är det svårt att föreställa sig hur mycket kvinnorna fick kämpa för att få denna högst rimliga rättighet. Frigga Carlberg var en av kämparna. Hon växte upp i Falkenberg men flyttade till Göteborg när hon gifte sig. Där engagerade hon sig hårt i kvinnofrågor och startade den lokala Föreningen för kvinnans politiska rösträtt.
Frigga Carlberg och de andra rösträttsförespråkarna kämpade i motvind, men gjorde det med envishet och stridbarhet. Att kvinnor fick rösträtt banade väg för flera reformer, men också att andra åsidosatta grupper kunde få rösträtt.
Kvinnorörelsen fortsatte sedan att arbeta för kvinnors rättigheter och vi har kommit långt. Så långt att vi numera verkar luta oss tillbaka och tycker att allt är vunnet.
Har kvinnors rättigheter och arbetet för jämställdhet blivit suddigt i kanterna av att ofta döljas i mångfaldsarbete, likabehandling och anti-diskriminering? Samtidigt som kampen för kvinnors rättigheter banat väg för andra förfördelade grupper har kanske den renodlade kvinnokampen urholkats just på grund av att det "enbart" kommit att handla om mänskliga rättigheter.
Föräldraförsäkring och daghem är viktiga reformer för jämställdheten, men fortfarande är det ett alltför stort lönegap mellan män och kvinnor. Det borde väcka ett ramaskri, men det är alldeles för tyst. Den debatt som hörs mest är att andelen kvinnor i börsbolags ledningar och styrelser är för låg. Samtidigt arbetar kvinnor i högre grad deltid, ofta med så kallade delade turer. Dessa kvinnor kan knappast bry sig mindre om bolagsstyrelsen är jämställd eller inte, de har fullt upp med att lösa sin egen vardag.
Kanske är det så enkelt som att dagens jämställdhetsarbete därför snarare blir en klassfråga snarare än en könsfråga? Att det är därför kvinnokampen inte finns längre? Kvinnor på höga positioner i politiken, som statsminister, blir förvisso viktiga symbolfrågor men engagerar inte på djupet.
Mäns våld mot kvinnor finns i alla samhällsklasser, och det är kanske den som är dagens viktigaste kvinnofråga. Sexuella trakasserier, inte minst på arbetsplatsen, har lyfts fram efter metoo. Dagens unga kvinnor har en helt annan kroppsintegritet än vad vi som är äldre hade som unga. Förhoppningsvis kan arbetet för att minska trakasserierna också innebära att våld mot kvinnor på sikt kan minska.
Att göra något åt skillnaden i lön mellan män och kvinnor ifrågasätts inte. Även om vi aldrig helt kan gå i mål är lönefrågan etablerad och självklar, liksom att vi ska ha en jämn könsfördelning inom den offentliga sektorn och politiken.
För att uppnå full jämställdhet krävs kunskap och ögonöppnare. Har man en gång fått på sig genusglasögonen går det inte att ta av dem. Dagens kvinnokamp måste handla om att synliggöra normer för att kunna ändra dem. Mäns våld mot kvinnor är en del av normen att kvinnor är mindre värda. Låt oss kämpa för att ändra på den!
