Vad är det som gör att så många människor inte inser sina egna möjligheter, alternativt eget ansvar, att se till att förändra det de tycker är galet?
Man ser det överallt, folk som klagar och kritiserar andras ageranden utan att reflektera över att man faktiskt har större chans att förändra något genom att lägga konstruktiva förslag, anmäla saker som bryter mot lagar och regler, eller prata med den som kan göra något åt saken hellre än att prata med alla andra som inte har något inflytande.
Ett exempel är ett inlägg på Facebook som snurrat runt under helgerna där en vårdanställd vittnar om hur hens arbetsplats med stor omsorg ger vård till ett snuvigt barn som inte hade behövt uppta vården över huvud taget. Varför? För att man då kan skicka faktura till kommunen på insatsen.
Att dessa vårdgivare bryter mot vårdens helt grundläggande regel att inte använda vårdens resurser till dem som inte behöver den reflekteras det inte över. Inte heller varför man inte anmäler vårdgivaren istället för att dela populistiska inlägg på Facebook.
Varför ägnar vi så mycket tid åt att klaga och så lite tid att faktiskt jobba för en förändring? Ibland behövs det bara att skicka ett mejl eller ringa ett samtal för att utreda ett missförstånd eller få ett svar på en fråga.
Istället för att skriva en sur insändare, skriv ner dina tips till din förening om hur de ska nå de mål du anser ligger inom räckhåll. Det må vara en bygdeförening eller en politisk partiförening som du tror kan genomföra dina idéer om du inte har möjligheten själv.
Har du synpunkter på den offentliga verksamheten finns ofta möjligheten att dela med sig av sina idéer via medborgarförslag.
Ett första steg är at börja tänka vad man själv kan göra istället för att bara beskriva problemen och vad alla andra inte gör.
Det är inte jättelänge sedan det var naturligt att engagera sig i frågor där man hade starka åsikter. I dag är steget längre till att engagera sig i till exempel ett politiskt parti.
Ändå är missnöjet mot just politikerna och politiken större än någonsin. Förtroendet för våra partiledare ligger på bottennivåer och engagemanget för alternativ borde vara enormt.
Inte minst på landsbygden. Där finns det också ett parti som växer så det knakar: Sverigedemokraterna.
Partiet har sedan 2010 ökat från 6,7 till 22,5 procent i de glest befolkade distrikten och efter valet 2918 största parti i 239 valdistrikt. 209 av dem tillhör den mest glesbefolkade kategorin.
Här ligger alltså landet öppet för den ”förändring på riktigt” som utlovats. Istället har kommunmedborgarna i många kommuner fått tomma stolar och noll lokal politik.
Partiet och dess sympatisörer är sverigemästare på att klaga på andra partier men pinsamt dåliga på att presentera de egna lösningarna.
Som enskild kan man inte lösa alla problem men man kan välja att vilja vara en del av lösningen eller av problemet.
