Det är några år sedan Sveriges kommuner och landsting först lyfte frågan kring välfärdens framtida finansiering. För att behålla de nivåer vi vant oss vid skulle vi behöva höja skatten överlag med cirka 15 kronor inom bara ett drygt decennium.
Budskapet från landets kommuner och landsting var: HALLÅ! Vi behöver göra nåt!
Risken att upp emot 50 procent av vår lön skulle gå direkt i skatt borde vara en fråga som engagerar alla politiker på alla nivåer varje dag och varje stund. Än så länge verkar dock inga tankar eller frön till genomgripande reformer ha formats.
Sittande regering har tvärtom skapat en bild av att välfärden är oändlig och kan utökas bara ”de rika” slutar att vara rika och betalar lite mer i skatt. Gratis än det ena och än det andra presenteras som gåvor till folket. Men någonstans måste det betalas och risken är överhängande att det inte bara är ”de rika” som kommer att stå som mottagare av slutfakturan.
Det regionala skatteutjämningssystemet håller på att ses över. Det är bra. Det är skapat i en helt annan tid och med helt andra utgångspunkter. Men det är också dags för kommuner som har det väl förspänt både när det gäller skatteunderlag och arbetsmarknad att sluta påstå att det är de som ger ”bidrag” till övriga landet.
Ska man räkna krasst på hur olika resurser slussas mellan kommuner och var värdet uppstår blir det kanske inte automatiskt så att det är Stockholmskommunerna som bidrar mest. Vad skulle hända om landsbygdskommunerna skickade en faktura för varje person där man stått för barnomsorg, skola och utbildning, och som framförallt storstäderna får serverade som färdig arbetskraft utan att det kostat en krona?
Frågan är mycket större än att tjafsa om vilka som är närande och tärande. Här krävs övergripande och långsiktiga överenskommelser om nivåerna i välfärden. Att avisera begränsningar är av förklarliga skäl inte lika populärt som att lova ökningar.
Vill man värna välfärden även för kommande generationer är det ett måste att alla kort läggs på bordet. Att låtsas som ingenting, fungerar inte.
Hittills har Sverige stått för en grundprincip om att välfärden ska omfatta alla och på lika villkor. Barnbidrag ska utgå till alla, oavsett om man är arbetslös eller miljonär. Högkostnadsskydd och maxtaxa i olika verksamheter likaså.
Kanske är det både smartare och billigare att ha det så än att skapa system där bidrag prövas efter inkomst. Eller finns här en mer rättvis fördelning att pröva?
Generösa välfärdssystem måste dock alltid kombineras med hållbara och fungerande kontrollfunktioner. Den senaste skandalen där Svenska Dagbladet avslöjade att 3,9 miljarder kronor betalats ut till fuskande och kriminella assistansbolag via Försäkringskassan är häpnadsväckande.
