Sveriges batterimineraler behövs i EU

Tusen dollar. Så mycket dyrare har det blivit att köpa ett ton koppar på världsmarknaden sedan mitten av juni. Trenden lär fortsätta, delvis på grund av Sverige.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Leveranserna sjunker på grund av corona. Det är svårt att kombinera smittskydd med effektiv gruvbrytning.

Den 3 september presenterade EU-kommissionen en handlingsplan för att trygga försörjningen av de kritiska råvaror som behövs i den gröna och den digitala omställningen. Det är förståeligt.

EU hämtar ca 70 procent av all kobolt, viktig i batterier och bränsleceller, från Kongo. Och 80 procent av allt litium som Europa efterfrågar, bland annat till robotik, solceller, drönare, 3D-skrivare och IT-komponenter, köps från Chile.

Även koppar är kritiskt i dessa parallella revolutioner. Men även här är EU utelämnad till omvärlden. Blott en femtedel av unionens behov produceras inom dess gränser. Men Sverige, med några av kontinentens största kopparfyndigheter, sitter på händerna.

ANNONS

Gruvbolaget Bolidens vd beskrev nyligen (Di 29/8) hur företaget väntat i flera år på att få tillstånd för Lavergruvan i Norrbotten – en av Europas största kopparfyndigheter. Även expansionen av Aitikgruvan har gått i långbänk. Det är inte så konstigt.

Socialdemokraterna gillar stålindustri och mineralexport medan regeringskollegan Miljöpartiet vurmar för samer och naturskogar. Eftersom 17 planerade vindkraftparker och nio av tio planerade gruvor i Sverige ligger i renbetesland (SvD 13/6 -18), är den rödgröna regeringen lamslagen. Men så kan det inte fortsätta.

Enligt en EU-rapport har Sverige som enda EU-land alla fyra av de viktigaste batterimineralerna: kobolt, litium, vanadin och nickel. Det lockar allsköns investerare. På två år har antalet giltiga tillstånd för att söka och utvinna batterimaterialer ökat från 43 till 120, enligt en granskning av Svenska Dagbladet (10/8). Men det händer väldigt lite.

För att bryta det man hittar krävs en bearbetningkoncession samt ett miljötillstånd. I Hälsingland vill ett företag bryta vanadin, av staten klassat som riksintresse. Koncession har man, men snårig byråkrati och överklaganden gör att tillståndet gäckar bolaget. Gruvprojektets startsträcka är nu uppe i tio år.

I det fall utvinning av råvaror som är riksintressen ändå blir aktuell får markägaren ett påslag på 25 procent av markens marknadsvärde och blir i princip av med kontrollen över ägorna. Balansen mellan individens och gruvbolagens rätt måste utvecklas – samtidigt som det måste bli enklare att komma igång med gruvdrift. Det kräver en aktiv regering med en tydlig politik.

ANNONS

I stället är det riksdagens näringsutskott som 11 mars riktade ett tillkännagivande mot regeringen att senast i samband med höstbudgeten redovisa förslag för att ”förkorta handläggningstiderna och förenkla tillståndsprocesserna i gruv- och mineralnäringen”. 21 september läggs finansministerns lunta fram. Räkna inte med någon dynamit värd namnet.

ANNONS