Liberalerna och Kristdemokraterna har under lång tid varit tydliga med att de anser att ett slopande av det skärpta amorteringskravet är en av de viktigaste ekonomiska reformerna som en ny regering bör genomföra. Detta eftersom kravet slår hårt mot såväl unga förstagångsköpare som mot barnfamiljer och alla som bor i städer där fastighetspriserna är höga.
När Länsförsäkringar nyligen lät undersökningsföretaget Novus ställa frågor till medborgarna om amorteringar svarade dessutom sju av tio att de i nuläget skulle vilja minska sina amorteringar om de kunde. I nuläget är de fastlåsta i ett tvångssparande i sin bostad och anses inte själva kunna avgöra om det är mest värdefullt att amortera, spara på annat sätt till exempel i fonder, eller att investera för att öka fastighetens värde. Eller, för den sakens skull, använda sina pengar för att överleva till nästa lön.
Förra gången amorteringskraven pausades, under pandemin, var det för att lätta bördan för hushållen i ett osäkert läge. För de flesta människor är situationen betydligt mer osäker i dag. Räntorna skenar, liksom inflationen. Elpriserna förväntas under vintern att nå ofattbart höga nivåer och runt om i landet varslar företag sina anställda på löpande band. Att faktiskt uppfylla ett av de vallöften som är bland de viktigaste för många medborgare borde därmed inte vara så svårt för regeringen.
Men det är det tydligen. Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) lägger locket på. I en intervju i GP säger han: "vi hade ett vallöfte och har nu sagt väldigt tydligt att med ursprungspunkt ur det, och med utgångspunkt från det Finansinspektionen säger, så ska vi sätta oss ned och helt enkelt diskutera den här frågan" (GP 4/11).
Det är en ren ordsallad. Var Finansinspektionen står i frågan om amorteringskrav är ingen nyhet. Att FI i den utredning som regeringen Andersson tillsatte och som presenterades i oktober skulle komma fram till ett nej till en paus eller ett slopande var därför ingen överraskning. Det är dessutom märkliga argument som FI använder. Som att ändrade regler inte skulle innebära ett träffsäkert stöd eftersom "de flesta hushåll med små marginaler inte äger sina bostäder och därför inte har några bolån".
Det är en tvivelaktig tanke. Men även om den stämde är resonemanget konstigt; ett slopat amorteringskrav är inte ett stöd till hushållen utan en borttagen kreditreglering. Staten sparar inga pengar på det och det påverkar inte statsbudgeten, men det lättar på hushållens börda. En rad namnkunniga nationalekonomer liksom bankerna och ekonomiforskare dömer dessutom ut tvingande amorteringskrav som verktyg för att stärka ekonomin. Att regeringen och dess stödparti SD inte omedelbart agerar för att pausa amorteringskraven är därför inget annat än ett stort svek mot alla bostadsägare som kämpar för att överleva ekonomiskt.
