Det handlar bland annat om frågor som rör den offentliga välfärden. Inställda operationer, uteblivna rutinkontroller och annan undanträngd vård har belyst den vårdskuld som har ökat under pandemiåret. Förhoppningsvis kortas vårdköerna i takt med att sjukvårdsbelastningen återgår till ett normalläge. Men organiseringen och styrningen av välfärden lämnar fortfarande en del övrigt att önska.
De folkvalda i våra kommunala och regionala församlingar bär det yttersta ansvaret för den välfärdspolitik som bedrivs. Trots det har regeringen en betydande – och i många fall även problematisk – inverkan på hur våra kommun- och regionpolitiker ska prioritera och inte prioritera.
Ett exempel är riktade statsbidrag som öronmärks för specifika ändamål. Vid en första anblick kan en minister framstå som handlingskraftig när det kallas till pressträff om ytterligare en satsning. Men bortsett från att det alltför ofta handlar om relativt blygsamma summor utslaget per mottagande kommun eller region, är nackdelarna många.
För en mediankommun med drygt 15 000 invånare, som Kalix, Leksand eller Båstad, var det exempelvis oerhört svårt att ha koll på de över 180 riktade statsbidrag som fanns tillgängliga att söka i fjol. Dels ska det avsättas resurser för att ansöka om statsbidragen, dels ska kommunen återrapportera till ansvarig myndighet.
Staten har vid ett antal tillfällen utfärdat löften som sedan kommunerna fått betala, som när maxtaxa i förskolan infördes. Den ekonomiska kompensationen har samtidigt släpat efter. Det leder till att den politiska rörelsefriheten har minskat för de högst ansvariga kommun- och regionpolitikerna. En konsekvens är att ansvarsutkrävandet blir mindre transparent när manöverutrymmet för de lokala politikerna blir allt snävare. I förlängningen innebär det även att det kan te sig mer oklart kring vem som är ansvarig för den välfärd som möter kommun- och regioninvånarna.
Steg för steg urholkas det lokala självstyret när de ansvariga för vården, skolan och omsorgen får förhålla sig till såväl en ökad administrationsbörda som en högre grad av kortsiktighet.
För att göra det tydligare för väljarna vad deras lokala och regionala politiker egentligen prioriterar borde statsbidragen istället göras generella. De omständliga riktade bidragen, som närmast kan liknas vid presentkort med villkor och utgångsdatum, borde plockas bort.
Den statliga övertron på detaljerade instruktioner till de lokala nivåerna måste helt enkelt upphöra. Kommuner och regioner har vitt skilda förutsättningar, och de lokalt folkvalda har betydligt bättre koll både på vad det innebär för dem och vilka utmaningar de står inför. Att det kan behövas satsningar på såväl den regionala barnkliniken och den kommunala äldreomsorgen på sina håll stämmer, men det bör i så fall göras genom förstärkningar av kommuner och regioners ekonomi. Regeringen och dess tilltagande ambition att baksätesstyra lokalpolitiken klarar vi oss utan.
