Jag är rätt glad. Nedmonteringen av personlig assistans och LSS är bruten. Tack vare Liberalerna kan medborgare som varit berövade sin frihet åter känna hopp.
Vi har drivit på så att regeringen nu har lagt fram förslag så att framför allt barn till sommaren åter kan få assistans för andning och sondmatning. Det är ett ljus i mörkret. Men det återstår mycket arbete innan neddragningarna är återställda. Frågorna om till exempel behov av tillsyn och vad som är ett rimligt föräldraansvar är långt ifrån lösta. Vi kommer fortsätta att vara pådrivande och en vakthund så det sker.
Själva attityden och grundsynen till personer med funktionsnedsättning har i grunden förändrats. Diskrimineringsarbetet måste prioriteras. Den bristande tillgängligheten måste snabbt byggas bort. Otillgängligheten i sig är diskriminering, vi har lagar som om de följs skapar miljöer som är tillgängliga och funktionella för alla.
Jag tänker på Dick som blivit hotad och trakasserad på ett gruppboende i Västsverige, på sexåriga Nevalia med kraftig epilepsi som inte fått den hjälp hon och hennes familj behöver. På Gunvor som inte kan gå längre sträckor men som Postnord som vägrar köra fram posten till. Jag tänker på Anna-Karin som inte längre kan träffa sina kompisar när kommunen drar ner på fritidsaktiviteter för unga med funktionsnedsättning.
Det är ett dystert faktum att personer med funktionsnedsättning har lägre utbildning, högre arbetslöshet och sämre hälsa än befolkningen generellt. En förutsättning för att klara studier och arbete är att du har hälsan. Enligt Myndigheten för Delaktighet har personer med funktionsnedsättning sämre hälsa än övriga befolkningen. Andra studier visar att de ofta upplever sig diskriminerade av vården, och att de inte alltid får samma vård som andra. För oss är det självklart att alla ska bemötas med respekt i kontakt med vården. De som kanske behöver vården mest ska inte diskrimineras.
Stödet till elever måste förbättras. Skolans personal måste få bättre kunskap om vad det kan innebära att leva med en funktionsnedsättning. Alla vet att man måsta ha minst ha gymnasiekompetens för att få ett jobb, men dubbelt så många elever med funktionsnedsättning hoppar gymnasiet, jämfört med elever utan funktionsnedsättning. Det finns många stöd för att för att underlätta för personer med funktionsnedsättning att få jobb, men de fungerar inte speciellt bra. Vi vill ha färre men vassare stöd.
Det är ett mödosamt arbete som vi inlett i och med januariöverenskommelsen och en liten början är att andning och sondmatning åter ska ses grundläggande behov. Det är på så många andra områden rättigheter för personer med funktionsnedsättning är eftersatt. Vi måste skifta grundsynen och vända utvecklingen nu. Diskrimineringsarbetet måste prioriteras
