I en aktuell rapport från SNS skriver Olle Folke och Johanna Rickne, professorer i statsvetenskap respektive nationalekonomi, om sexuella trakasserier på arbetsplatser. De konstaterar, inte helt oväntat, att kvinnor drabbas av sexuella trakasserier oftare än män. Kvinnor löper ungefär tre gånger så hög risk att utsättas. Utsattheten är dessutom större för kvinnor på arbetsplatser som domineras av män – och omvänt är män som jobbar på kvinnodominerade arbetsplatser mer utsatta, om än inte i lika hög grad som kvinnor på mansdominerade arbetsplatser. Det är alltså en nackdel att tillhöra det kön som är minoritet på arbetsplatsen.
Enkätsvar visar även att folk drar sig för att söka sig till en arbetsplats där det förekommit trakasserier, men intressant nog så var motviljan större om den drabbade tillhörde samma kön som den svarande. Kvinnor drog sig mer för att söka sig till en arbetsplats där den drabbade var kvinna, än vad män undvek samma arbetsplats.
Att de mansdominerade arbetsplatserna i regel återfinns i högavlönade sektorer, samtidigt som kvinnor är i majoritet i låglöneyrken inom vård och omsorg får konsekvenser för mäns och kvinnors ekonomi. Rapporten tar även upp att de som drabbats av sexuella trakasserier är mer benägna att byta arbetsgivare – och att kvinnor då oftare söker sig till arbetsplatser med fler kvinnliga kollegor och ett lägre löneläge. Kvinnor är alltså redo att acceptera lägre lön för att slippa utsättas för trakasserier på jobbet.
För några år sen blottade hashtagen metoo kvinnors utsatthet, och de branschspecifika uppropen tydliggjorde kopplingen till arbetslivet. Att kvinnor söker sig från arbetsplatser där de utsätts är rationellt, men en stor tragedi. De flesta tillbringar en stor del av sin vakna tid på jobbet, och har rätt att känna sig trygg på arbetsplatsen och med sina kollegor. Att kvinnor dessutom tycks betala ett ekonomiskt pris för sin utsatthet gör saken än värre.
Resultatet blir en fördelning som är byggd på rationella val, men val som görs efter att oacceptabla övertramp tagits med i beräkningen. Det understryker vikten av att arbetsgivare jobbar förebyggande, särskilt i branscher med skev könsfördelning. Det visar även varför en jämnare könsfördelning kan vara önskvärd, inte bara som ett sätt att kvantifiera och enkelt räkna på jämställdhet – utan för att vifta bort att könslig snedfördelning ökar utsattheten. Det är dessutom en effekt som riskerar att bli självförstärkande, när många av de som tillhör minoritetskönet söker sig bort från arbetsplatsen. Skev könsfördelning är en del av problemet, att försöka rätta till det kan vara en del av lösningen.
