Många äro kallade, få är utvalda

Inom politiken är det mer regel än undantag att man ska spela svårfångad när det gäller att ta på sig nya uppdrag. Om det är taktik eller falsk blygsamhet är svårt att veta. I ett land präglat av Jante-lagen är det få som vågar sticka ut hakan när det gäller att aspirera på höga positioner.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

De flesta minns förstås Göran Persson, vars berömda nej till att bli partiledare för socialdemokraterna återkom flera gånger. Ändå vet alla hur det slutade. Att vara för angelägen kan tolkas som desperation, vilket inte anses ”fint”. Detta är djupt rotat i svenska partiorganisationer, kanske främst inom de partier som byggts upp som folkrörelser.

Därför är det skönt att se att kvinna efter kvinna inom Miljöpartiet räcker upp handen. Antalet är i skrivande stund uppe i en handfull och då har två tunga potentiella kandidater inte gett besked än. Är det partikulturen som gör att kvinnorna stiger fram en efter en, eller är det att det är just kvinnor? Tiden är förbi när kvinnor är nöjda med att spela andrafiolen. Ända sen partistarten har MP haft en man och en kvinna som språkrör. Det kan ha bidragit till en naturlig syn på likvärdigheten mellan människor.

ANNONS

I de flesta partier brukar potentiella kandidater vänta in nomineringar och att valberedningen därefter ska agera. Så var det när Socialdemokraterna letade partiledare efter Håkan Juholts sorti, så var det när Centerpartiet skulle utse ny partiledare efter Maud Olofsson. Nyamko Sabuni avvek däremot från det förväntade beteendet när hon tydligt annonserade att hon ville bli ny partiledare för Liberalerna efter Jan Björklund. Så det gamla, förment blygsamma, beteendet där man snällt väntar på en fråga från valberedningen är kanske på väg bort? Sen återstår förstås frågan om det lönar sig att visa sin ambition så tydligt.

I fallet Sabuni gjorde det uppenbarligen det, men det återstår att se hur MP-kandidaterna står sig. De som hittills annonserat sin kandidatur är inte de mest namnkunniga i partiet. Åtminstone inte utåt, kanske är de mer kända internt. För att bli partiledare eller språkrör krävs ett stort förtroende från medlemmarna. Samtidigt är det viktigt i dagens värld att nå ut och vara kommunikativ. Där är Alice Bah Kuhnke närmast enastående, men hon verkar nöjd med att sitta kvar i EU-parlamentet och har därför tackat nej till att bli nytt språkrör. Den som slutligen väljs har en grannlaga uppgift att lyfta ett parti som hamnat i skuggan. Att räcka upp handen i detta läge är modigt.

ANNONS
ANNONS