Gästkrönikan 6/4. Ohälsan är ett otyg som sprider sig i Sverige. Arbetet med så kallad jämlik vård har kommit att mer handla om likhet mellan män och kvinnor det vill säga jämställd vård än om välmående mellan olika personer det vill säga jämlik vård.
Personer med funktionsnedsättning mår betydligt sämre än övriga befolkningen, det redovisar Myndigheten för Delaktighet i sin rapport för läget i funktionshinderpolitiken 2018 som nyligen publicerats. Denna är en nedslående läsning visar att i stora drag är det en upprepning av motsvarande rapport för 2017. Nästan varannan man och var tredje kvinna med funktionsnedsättning upplever sig ha ett dåligt allmänt hälsotillstånd.
När man läser Folkhälsomyndighetens rapporter om livsvillkor, levnadsvanor och hälsan hos personer med funktionsnedsättning ser man att till exempel det är 12,5 gånger vanligare bland män med funktionsnedsättning att skatta sin hälsa som dålig jämfört med övriga män. Symptom som ångest, stress och oro är betydligt vanligare bland personer med funktionsnedsättning. Den psykiska ohälsan har också uppmärksammats av FN. I sin granskning 2014 av Sveriges efterlevnad av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning sade sig kommittén vara djupt oroad över det höga och ökande antalet självmord bland personer med funktionsnedsättning.
Folkhälsomyndigheten menar att åtgärderna för förbättrad hälsa bland annat är förbättrade ekonomiska villkor, förbättrade möjligheter för deltagande på arbetsmarknaden, främja tillgänglighet och socialt deltagande. Ohälsan kan minska med en tredjedel om man dessutom motverkar överviktsproblem och ger ett allmänt bättre bemötande av sjukvården. Det behöver alltså inte vara så här. Det är ingen naturlag att man ska må allmänt sämre för att man har en funktionsnedsättning av något slag. Fakta har varit kända länge men det är uppenbart att regeringen inte har någon tydlig plan för hur problemen ska lösas.
Att skapa ökad delaktighet för personer med funktionsnedsättning är bokstavligt talat en livsviktig fråga. Att minska delaktighet och autonomi, som sker nu för många nu till följd av nedskärningar av bland annat personliga assistans, kan å andra sidan få förödande konsekvenser. Lösningen är att flera aktörer måste samverka mycket mer än idag. Skolan, Arbetsförmedling Försäkringskassan och Regionerna och kommunerna måste alla ta sitt ansvar för ohälsan bland personer med funktionsnedsättning. Men ytterst är det givetvis regeringen som måste ta ansvaret för att ohälsan bland personer med funktionsnedsättning bryts.
Det innebär att regeringen på allvar måste ta sig an frågan och inser att detta inte enbart en fråga för hälso- och sjukvården.
