Fast risken är förstås att de två målen står emot varandra. Idén om en egen läkare är populär. Många anser med rätta att vården blir hattig och osammanhängande när man hela tiden hamnar hos ny vårdpersonal. Men redan idag är det på många håll svårt att få träffa en läkare på vårdcentralen. Om läkarna dessutom ska knytas till enskilda patienter lär många läkare och vårdcentraler snart bli fulltecknade och mindre tillgängliga, snarare än mer.
Primärvården tycks lida även av andra problem. Begreppet husläkare används fortfarande i vårddebatten, men några sådana har vi i praktiken inte haft i svensk vård på många decennier. Anledningen är främst de kvalitetskrav som finns för att en vårdcentral ska få öppna.
Idén om en eller två läkare som med hjälp av en distriktssjuksköterska åker från dörr till dörr och betar av sjuka är tyvärr förlegad. På många håll måste den som vill driva en vårdcentral anställa såväl vårdadministratörer som sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer, fotterapeuter, specialutbildade sjuksköterskor och andra yrkesgrupper, utöver att cirka 40 myndigheter kommer att ställa krav på allt från kvalitet, uppföljning, arbetsmiljö, till hantering av medicintekniska produkter. Är det en hållbar situation när man försöker locka fler läkare till en underdimensionerad primärvård?
Liknande målkonflikter finns även i andra delar av vårdsystemet. I tidningen Sjukhusläkaren (9/12) berättar Jesper Swärd, chef för urologsektionen på Uddevalla sjukhus, om arbetet med att korta vårdköerna för flera cancerbehandlingar. En nyckel var att kompromissa med kraven på hur många operationer av en viss typ som varje kirurg ska utföra under en viss tid. Sådana krav finns för att höja kvaliteten, men leder i andra änden till längre köer eftersom flaskhalsar uppstår i operationsschemat. Urologsektionen tummade också av planeringsskäl på kontinuitetsprincipen, det vill säga Hallengrens idé om att patienten ska träffa samma läkare genom hela processen.
Kvalitetskrav och läkarkontinuitet är viktiga värden, men det är även väntetiderna, som under åratal (och särskilt under pandemin) blivit allt längre i Sverige. I det ljuset borde det vara en väckarklocka att urologsektionen på Uddevalla sjukhus snart fick kortast köer i Sverige, med bibehållen kvalitet.
Men trots stora problem i vårdsystemet tycks goda exempel ha svårt att sprida sig. Det fragmentiserade och regionala vårdsystemet ger ingen överblick. Kanske är det därför målkonflikterna frodas.
Och kanske är det därför ingen riktig vårddebatt tar fart, trots att väljarnas missnöje med sjukvården växer i takt med köerna. Det vore dock bättre om vårdfrågorna kom upp på bordet innan de förvandlats till en nationell kris som behöver hanteras med akutåtgärder. På så sätt finns det skäl att hoppas att sjukvården faktiskt blir en av valårets viktigaste frågor.
