Källkritik är populärt. Inte minst i skolsammanhang. I dag slår Skolverket fast att man redan på förskolenivå bör få barn att ifrågasätta vad de ser och hör via medier. På sin hemsida skriver myndigheten om källkritik för barn: ”Genom att visa hur enkelt det är att manipulera fotografier och rörliga bilder, blir det tydligt hur viktigt det är att alltid ha ett kritiskt förhållningssätt till media”.
Det finns skäl att invända mot att förskollärare ska lägga tid på det. Inte minst är det omöjligt att på allvar utöva källkritik om man saknar grundkunskaper och därmed en uppfattning om vad som är rätt och rimligt – och vad som inte är det. Men tids nog måste unga lära sig. Källkritik är viktigt – men svårt.
Exakt hur svårt det är visar den senaste tidens debatt om det handbollsspelande, juriststuderande, instagrammande, världsfrälsande mediefenomenet Linnéa Claeson. Under lång tid har hennes trovärdighet ifrågasatts, men till en början mest i periferin. De gånger det funnits faktiska bevis för att hon plagierat – till exempel i Aftonbladet-krönikor – tystades det ned och hyllningarna fortsatte med oförminskad kraft. Claeson har lett galor, fått priser, utsetts till ambassadör av viktiga samhällsaktörer, dansat i Let’s Dance i TV4, sommarpratat, besökt EU-parlamentet och föreläst. Hon har dessutom ofta tagit hundratusentals kronor i betalt – inte minst av offentlig sektor – för att berätta sin historia om utsatthet, kränkningar och hot.
Inte förrän podden Haveristerna i höstas tog ett helhetsgrepp och gick igenom Claesons material, och pratade med människor som varit med vid de tillfällen då hennes berättelser utspelat sig, stod det klart hur omfattande fabulerandet de facto varit.
Efter det har även flera skribenter på ledar- och kultursidor, bland annat Emilie Roslund i Göteborgs-Posten, Lisa Magnusson på Dagens Nyheter och Hanna Gustafsson i Arbetet lyft det problematiska med Linnéa Claesons manipulerade verklighet. Söndagen den 1 december frågades Claeson också ut av Sveriges Radios Martin Wicklin i Söndagsintervjun och utifrån svaren hon ger är det enkelt att förstå att hon ägnat sig åt att frisera rätt ordentligt. Ändå finns det i dag vuxna människor, till och med akademiker och publicister, som fortsätter att backa upp Claeson. De brukar en logik som man annars hittar i twitterdiskussioner längst ut på de ideologiska flankerna: ”Det spelar ingen roll att det inte är sant, det är för jävligt ändå”.
Claeson är varken det första eller enda exemplet på när människor som borde vara förebilder för unga, som ska lära sig vikten av kritiskt tänkande, kastar källkritiken över bord – men kanske det tydligaste. Det är på tiden att frågan ställs: Hur ska vi få unga människor att förstå vikten av att hålla sig till det som är sant och relevant om inte ens vuxna gör det? Om den bild som förmedlas är att det är okej för vissa att hitta på, manipulera och plagiera? Avsnittet om källkritik i grundskolans läroplan är faktiskt bara tomma ord så länge inte ens vuxna människor med stora offentliga plattformar tar ansvar för och står upp för sanningen.
