Man ska komma ihåg att Jan Björklund har haft makten i tio år. ”Han har byggt upp en stark pyramid av makt runtomkring i landet. De som vågade stötta mig riskerade en hel del. Men jag respekterar att Jan Björklund hade ett större stöd”.
Så sa Birgitta Ohlsson (L) till Svenska Dagbladet efter att hon förlorat striden om partiledarposten hösten 2017.
Jan Björklund har nu meddelat att han inte ställer upp för omval. Frågan är nu om partiets slösat bort den mest naturliga efterträdaren.
Björklund meddelade valberedningen redan i december förra året och förklarar tidpunkten för sin avgång med att det är nu en ny partiledare ska väljas för att få tid att jobba in en ny partiledning inför nästa val.
Birgitta Ohlsson meddelade efter nederlaget om partiledarposten att hon träder tillbaka som aktiv men att hon blir kvar i partiet. Enda anledningen att hon skulle lämna partiet är om det på något sätt skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. ”Där är jag fundamentalist” förklarade hon i Svenska Dagbladet.
Just denna fråga är på ett sätt avhängig för framtiden för svensk politik. Splittringen inom Liberalerna i frågan att stödja Ulf Kristersson eller Stefan Löfven har varit tydlig.
Hittills har det också varit tydligt att ett stöd till det alternativ som Ulf Kristersson erbjöd innehöll stöd av SD. Även om Kristersson och Busch Thor var övertygade om att de skulle få detta stöd utan att behöva ge något i utbyte. Inställningen i denna fråga hos den som efterträder Björklund i höst kommer så klart att bli avgörande.
”Januariavtalet ligger fast” slog dock Jan Björklund vid presskonferensen där han meddelade sin avgång. Det finns ett brett stöd i partiet även om det hörs en del kritiska röster, sa han.
En annan kvinna som Liberalerna ”förlorat” är Nyamko Sabuni som har stort stöd och respekt även utanför partiet. Hon avgick 2013: ”Jag tar en paus helt enkelt” sa hon då. Som integrationsminister fick hon utstå kritik för förslag som i dag i stora delar hela det politiska etablissemanget står bakom.
”I Rosengård är det väldigt mycket passivitet och inåtvändhet, och inte minst det som visades i den här rapporten som lades fram från Försvarshögskolan, med åsiktskontrollanter och så vidare” sa Nyamko Sabuni vid en presskonferens om en rapport om läget i stadsdelen. Hon anklagades då för att ”svartmåla en hel stadsdel.
Att se tillbaka på kritiken mot Sabuni då är sannerligen en markör över hur innehållet ändrats i svensk samhällsdebatt.
Cecilia Malmström är en annan kvinna som måste ses som en självklar kandidat. Frågan är om hon är beredd att lämna sin position inom EU för att ställas ut i blåsvädret som partiledare för ett parti som befinner sig smärtsamt nära riksdagsspärren. Men även om det ser mörkt ut finns det inslag i partiets historia att hämta hopp ur.
Inför valet 1985 låg dåvarande Folkpartiet på cirka 4 procent i opinionsmätningarna i augusti. Efter en handfull framträdanden i olika tv-debatter kunde dåvarande partiledaren Bengt Westerberg leda sitt parti till val som gav partiet 14,2 procent av rösterna.
