Klassamhället existerar och fler måste se det

Att prata om klass och klassamhälle är det i princip bara människor som definierar sig som vänster som gör. Bland ”borgerliga” eller ”icke-socialistiska” verkar det närmast tabu att nämna ordet ”klass”. Är det för att man tror att man godkänner vänsterns retorik då, eller är det för att man inte vill se klasskillnader?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Ett jämlikt och jämställt samhälle är viktigt också för liberaler, och borde vara viktigt även för konservativa, och då måste man också våga se de klyftor som finns. Inte minst i dessa coronatider blir det tydligt att det finns klyftor, kalla det klassklyftor eller inte. Medelklassen i stort kan i stor utsträckning jobba hemifrån, de kan köra bil i stället för att ta tåget, de har hyfsat välbetalda jobb. I USA syns klyftorna tydligt, och det är en högre andel svarta och ”hispanics” som dör i covid-19. Där finns heller ingen sjukvårdsförsäkring som vi har i Sverige, men det finns ändå klyftor här även om de inte går att jämföra med dem i USA. Undersköterskor, förskollärare, butiksbiträden och andra som inte kan jobba hemifrån riskerar att smittas i högre utsträckning, inte minst på väg till och från jobbet. För att inte tala om dem som är trångbodda och kanske inte förstår svenska så bra, där finns det förfärliga exempel på hög dödlighet i covid-19.

ANNONS

Det talas ofta om lågavlönade i avtalsförhandlingar och att det ska satsas på dessa grupper. Det är självklart rätt, men någon måste per definition ligga lägst såvida vi inte ska ha exakt lika löner. Samtidigt finns det en ny så kallad gigaekonomi där man verkligen kan prata om lågavlönade med osäker anställning, men där bryr sig de fackliga organisationerna inte lika mycket. Det är möjligen inte deras uppgift, de arbetar för dem som redan är deras medlemmar. Men någon måste ta på sig detta, att se alla klyftor som finns och försöka göra något åt dem. De liberala partierna behöver lyfta detta i högre utsträckning. Centerpartiet gör det till viss del, men att Liberalerna inte gör det i högre utsträckning är en gåta.

För att kunna ändra något behöver man alltså se problemet. När det gäller jämställdhet gäller det att få på sig de mentala genusglasögonen och när man väl fått det går det inte att ta av dem igen. Samma sak gäller rimligen när det gäller jämlikhet och då måste man erkänna att det finns klassklyftor och olika förutsättningar. Det är inte socialism, det är humanism.

Med tanke på hur de konservativa partierna låter nuförtiden är jag pessimistisk till att de ska börja bli humanistiska och se samhällets klyftor. Det är egendomligt, för de lyfter trots allt fram en del ojämlikhet men vägrar se annan. Landsbygden och många svenskar är enligt dessa partier utsatta för ojämlikhet. Tala om selektivt seende!

ANNONS

Alla lokalpolitiker vet, eller borde veta, att förutsättningarna när det gäller folkhälsoområdet kan variera stort mellan kommundelar och mellan kommuner. Det gäller bara att studera de spindeldiagram som visar skillnaderna på ett tydligt sätt. Det är svåra frågor att göra något åt, men för den skull kan man inte sätta sig på händerna.

ANNONS