Det kommer rapporter från runt om i världen om att konjunkturen sjunker. Trenden går mot nya tullar och ökad protektionism i många länder, Brexit står för dörren, och ingen vet riktigt hur den affären kommer sluta. På hemmaplan har bostadsmarknaden fortfarande inte lyckats återhämta sig från de nya regleringarna. Med andra ord, allt tyder på att vi kommer få något sämre ekonomiska förutsättningar framöver än vi haft de senaste åren.
En av de första mest tydliga följderna en lågkonjunktur tenderar att föra med sig, är en svårare situation på arbetsmarknaden. Arbetslösheten stiger då och det blir särskilt svårt för vissa grupper att få jobb, som ungdomar och invandrare. En intressant debattartikel i AB (5/12) av två forskare inom ekonomi, Anders Nilsson och Peter Håkansson, konstaterar att bara strax över hälften av alla invandrare har jobb efter 15 år i Sverige. Detta kommer slå igenom allt mer i takt med att de stora grupper som kom under 2015 på allvar ska börja integreras. De konstaterar även att denna problematik bör kunna härledas till det faktum att nätverksrekrytering blir allt vanligare i Sverige.
Det är ett bekvämt sätt för den enskilda arbetsgivaren att hitta nya medarbetare. Dina nätverk spelar allt större roll, på bekostnad av utbildning och officiella meriter. Det förklarar varför personer med mindre nätverk i Sverige får svårare att etablera sig på arbetsmarknaden.
Sådana forskningsrön får en ju då att tänka ett steg till, på varför vi i Sverige har en så hög grad av nätverksrekryteringar. En del av svaret på den frågan är att vår Arbetsförmedling fungerar så dåligt. Siffrorna för 2018 visar att man brände 75 miljarder 2018 men bara förmedlar runt 10 procent av alla jobb. Både Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring (IAF) och Riksrevisionen har kritiserat AF och rapporterat om brister även i den grundläggande delen av verksamheten.
Centerpartiet har länge drivit frågan att AF ska avskaffas. För detta har man fått en del kritik och hån från dem som menar att C är ”nyliberala” som vill göra arbetssökandet ”till en marknad”. Det dummaste i denna kritik är såklart det faktumet att arbetssökande i praktiken redan är privatiserat. Som sagt, AF förmedlar bara några procent av jobben, resten går via kontakter, rekryteringsfirmor, bemanningsföretag, och så vidare. Det orättvisa i detta är att de svagaste grupperna inte får tillgång till den professionella privata marknaden på samma sätt som de inte har tillgång till privata sociala nätverk.
När sämre tider nu står för dörren kommer svaga grupper bara få det allt svårare att slå sig in på den hårt reglerade svenska arbetsmarknaden, att vi har en dyr och dålig statlig förmedling kommer inte hjälpa. C bör därför bestämt stå fast vid sitt krav om att avskaffa AF, oavsett vilka man sätter sig i regering med.
