Handel som maktmedel

Utvecklingen kan leda till att mindre länders oberoende hotas, och även ökar risken för militära konflikter.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Efter flera årtionden präglade av ett ökat handelssamarbete med stora globala avtal och regelverk, märker vi nu ökad nationalism och protektionism. Olika ekonomiska påtryckningar används också alltmer som vapen i det politiska maktspelet.

Användning av ekonomiska sanktioner, beslutade av FN, mot skurkaktiga regimer har förvisso en lång historia. Det relativt nya är att det alltmer används av enskilda stormakter för att tvinga sin vilja på andra länder. Ryssland och Putin var tidigt ute till exempel genom att strypa tillförseln av naturgas till Ukraina. Nu tar Trump över stafettpinnen.

Brytandet av kärnenergiavtalet med Iran och införandet av sanktioner som skall bli ”de hårdaste någonsin”, är en rent maktpolitisk stridshandling. All expertis är ense om att Iran fullt ut respekterat avtalet. Men det som har hänt, är att västmakternas krossande av IS sunniarabiska statsbildning i Syrien och Irak, också innebär att en shia-konstellation med Iran och regimerna i Bagdad och Damaskus kraftigt stärkt sina ställningar. Det här ser USA som ett hot mot sina maktintressen i regionen, och ännu mer uppskrämda är USA:s viktigaste allierade Israel och Saudiarabien.

ANNONS

Mindre dramatisk, men i samma anda, är USA:s sanktioner mot NATO-landet Turkiet. Det motiveras av att Turkiet vägrar att släppa en amerikansk medborgare långvarigt fängslad av politiska skäl. En viktigare orsak är nog att Turkiet visat bristande politisk följsamhet gentemot USA, och istället utvecklat alltmer vänskapliga relationer med Ryssland och ställt USA på sidolinjen när det gäller Syrien.

En annan makt som nu prövar liknande vapen är Saudiarabien. Sverige fick känna på det för något år sedan efter ett kritiskt uttalande från utrikesminister Margot Wallström(S). Den gången kunde tvisten biläggas efter samtal på kunganivå. Nu är det Kanada som kritiserat saudiska övergrepp mot mänskliga rättigheter. Hur det kommer att sluta vet vi inte än.

En aktör som vi kommer att få se mer av är den nya supermakten Kina. Norge fick känna på Kinas vrede efter det att den kinesiske demokratikämpen Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010. Nu håller Kina på att bygga ut sin ekonomiska makt i olika delar av Asien och Afrika, men också i Europa och USA. Det finns ingen anledning att tro annat än att den makten framöver kommer att användas också politiskt. Med stor sannolikhet kommer till exempel USA:s sanktioner mot Iran och Turkiet leda till att Kina ökar sitt inflytande där, och därmed över händelseutvecklingen också i Mellanöstern.

ANNONS

Det här är en oroande utveckling, som innebär att mindre länders oberoende hotas, och även ökar risken för militära konflikter. Därför måste arbetet intensifieras för att stärka de internationella handelsavtalen och den internationella rättsordningen med FN i spetsen. EU kan vara en viktig bas för ett sådant arbete i samarbete med mindre och medelstora länder i hela världen.

ANNONS