Krönikan: EU-valrörelsen var långt ifrån så städad som den kunde ha varit. Tonläget höjdes från alla politiska läger och pajkastningen var desto intensivare jämfört med höstens riksdagsval. Ambitionsnivån var i allmänhet låg från partierna och de politiska slagorden från till exempel Liberalerna ”Ja! Oui! Si” var svårtydda. Förvirringen var total hos väljarna, vilket senare följdes av ett katastrofalt valresultat för L som hamnade precis vid fyraprocentsspärren.
Ett av valrörelsens största lågvattenmärken var emellertid S-kandidaten Helene Fritzons agerande i SVT:s slutdebatt. I stället för att argumentera emot Kristdemokraternas politik valde Fritzon att käbbla om Sara Skyttedals väska och bil. Ett totalt irrelevant påpekande som varken gynnade debattklimatet eller väljarna som ville höra mer om partiernas EU-politik. Kristdemokraterna kan kritiseras för mycket, men Skyttedals väska är inte en av de saker som partiet kan eller bör kritiseras för.
Trots sandlådeagerandet från Socialdemokraternas sida var det debaclet långt ifrån det värsta som skedde under valrörelsen. Under den sista valrörelseveckan blev SD:s partiledare Jimmie Åkesson vid två tillfällen attackerad av smällare eller ”bangers”. Den första attacken skedde på ett torgmöte i Mariestad och den andra på ett liknande framträdande i Tranås. Ingen blev allvarligt skadad, förutom en man som kände smärta i öronen efter den skarpa smällen.
Statsminister Stefan Löfven var snabbt ute med ett fördömande av attackerna: ”Varje attack mot våra folkvalda politiker är en attack på vår gemensamma demokrati. Händelsen gör mig oerhört bestört och jag vill uttrycka min empati för Jimmie Åkesson och hans familj i denna stund” (Expressen, 24/5).
Demokrati är aldrig förenligt med våldsbejakande yttringar. I en demokrati löser vi inte konflikter genom slagsmål, hot och utpressningsförsök, tvärtom sker det med samtal och röstkort. Våld eller hot om våld är kanske den främsta skiljelinjen mellan demokratier och icke-demokratier. I en demokrati tillåts alla att komma till tals, vilket även innefattar de som enligt vissa kan upplevas som demokratins motståndare.
I en diktatur bemöts politiska motståndare med hot och våld, men i en demokrati bemöts oppositionen av yttrandefrihet och politiskt skydd. Det kan ses som märkligt att demokratimotståndare åtnjuter skydd vid demonstrationer och möten. Det kan till och med ses som provocerande att demokratimotståndare gömmer sig bakom de politiska rättigheter de säger sig vilja nedmontera. Det är paradoxalt nog det yttersta beviset på demokratins överlägsenhet – oavsett vilket parti du är med i får du bedriva opinion för din sak.
Om inte alla får komma till tals kommer ingen längre att besitta den frihet vi säger oss vilja försvara. Det är en grundförutsättning för alla demokratiska partier att våra politiska motståndare får ta del av samma politiska rättigheter. Demokratin är därför både frustrerande och smått motsägelsefull, men det är det bästa receptet för att skapa ett fritt och fredligt samhälle.
