Mångas ögon öppnades genom det världsomspännande upproret från kvinnor som fått nog och sa ”Me too”. För somliga var det ”Äntligen!” för andra en total överraskning. Att så många män i precis alla branscher och samhällsklasser tillåts bete sig som svin mot kvinnor, blev en chock för många.
Samtidigt verkade det som att det förblev abstrakt och inte riktigt gick in under huden på alla vad det faktiskt handlade om.
När filmen om Josefin Nilsson lades ut på SVT Play gick det som ännu en chockvåg genom Sverige. Många visste redan, men det stora flertalet visste inte vad hon utsatts för. Det abstrakta blev så konkret att det slog knock på tittarna, det gick inte att värja sig från hennes berättelse, från andra sidan graven.
Ilskan är nu monumental, både mot hennes förövare och mot alla dem som höll honom om ryggen. Men det fanns dom som sa stopp och belägg redan då.
”Vi menar att Dramaten (---) måste ta sitt ansvar i denna fråga. Som skattebetalare och därmed finansiärer till Dramatens verksamhet tänker vi inte stillatigande se på. Som teaterkonsumenter har vi dessutom ett stort ansvar för vem vi vill se på Sveriges största teaterscen. Vi tänker därför i fortsättningen bojkotta alla föreställningar som den nu dömde skådespelaren medverkar i och vi tänker naturligtvis uppmana andra att göra detsamma”.
Så skrev Lotta Fagerholm och Charlotte Bondesson, Företrädare för Nätverket Q, i en debattartikel i Aftonbladet 1998 i samband med att mannen som misshandlat Josefin dömdes.
Men det fanns också de som förminskade hans brott. Skådespelarkollegan Tomas Bolme sa till Aftonbladet ”Jag vet att han har haft en trasslig barndom. Kanske är det därför han ibland gör dumma saker då han är full”.
Flera år senare, 2004, beskrevs händelsen, tillsammans med flera andra kända skådespelares brottslighet i Expressen. Tidningen valde att introducera det som ”Dramatens värstingar. Expressen har kartlagt de största bråkstakarnas pinsammaste bravader”. Pinsamma bravader. Dumma saker. Bråkstakar.
Manliga konstnärer som beter sig som ett svin har alltid ursäktats. Kanske är det nu äntligen slut på den charaden. Männens ansvar kan alltid viftas bort, kvinnorna som de slår sönder får däremot frågor om varför de inte bara lämnade honom.
Nu var det precis det Josefin gjorde. Att lämna en misshandlare har visat sig vara extremt farligt. Det är ofta då det slår slint hos våldsverkaren. Det är då det grövsta våldet inträffar, både det fysiska och det psykiska.
”Vi kan inte förstöra männens karriärer”, ”Han är inte dömd för brott”, ”Han har sonat sitt brott”. Det finns alltid en ursäkt att skydda gärningsmännen.
Vi ska inte införa lynchmobbar. Men vi måste sluta lyfta ”bad boys” som något lite busigt och charmigt när det handlar om misshandel och psykisk terror. De våldsamma männen måste avslöjas och ta konsekvenserna av sitt agerande.
Det är vi skyldiga Josefin och alla andra kvinnor som är i samma situation.
