Ledare 26/10. Narnia finns inte. Så icke heller det alliansfria sagoland som Thage G Peterson nostalgiskt beskrev, på FN-dagen i Varberg. Ändå tycks fantasierna gå hem hos den församlade publiken i salen inne på Gästis Kafé. Men har man blivit förd bakom ljuset i årtionden är det kanske svårt att få hjärnan att ställa om.
En politisk veteran bör dock veta bättre. Den enda rimliga slutsats är därför att han med berått mod fortsätter att slå blå dunster i ögonen på folk – i syfte att motivera sitt Nato-motstånd. Thage G Peterson må vara en sann fredsvän och hans vurm för FN kommer säkerligen från hjärtat. Men sanningen har han uppenbart svårt med.
– En krigisk retorik har tagit över i vårt land. Det talas om upprustning, militära samarbeten och samövningar, säger Thage G Peterson.
Tja, det tenderar att bli följden av att ett närliggande land vid upprepade tillfällen kränker vårt territorium, utför cyberattacker och påverkansoperationer. Ett land som dessutom för inte alltför länge sedan anfallit ett par grannländer, Georgien och Ukraina.
I somras besökte Sveriges nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist (S) Tblisi. Då slog han fast att den aggressiva ryska regimens agerande i Ukraina och Georgien är ”den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen och varje stats rätt att fatta sina egna beslut.”
Thage G Peterson må ha haft turen att vara försvarsminister under en period av avspänning, en hoppfull post-muren-period då såväl Ryssland som Sverige gick med i Natos partnerskap för fred (ett beslut som Peterson numera säger sig ångra). Den tiden är dock ohjälpligt förbi. Men inte för att Sverige övar och resonerar kring medlemskap i Nato utan på grund av rysk nyaggression under Vladimir Putin.
– De ansträngda relationerna mellan Sverige och Ryssland oroar mig, säger Thage G Peterson och talar lite föraktfullt om ”rysskräck”. Han framhåller den finske presidentens dialogvilja med Ryssland som ett fint föredöme.
Det är återigen ett sätt att frisera sanningen. Sauli Niinistö hyser inga falska illusioner om grannen. Att han inser att han måste tala med Putin skall inte tas till intäkt för en naiv inställning. ”En kosack tar allt som sitter löst” beskrev den finske presidenten när HN träffade honom i september.
Bara några dagar senare hade finländska myndigheter tvingats genomföra en jätteraid i Åbolands skärgård. Officiellt var det en insats mot ekonomisk brottslighet. Men de fastigheter som ryska intressen hade köpt upp hade en sådan placering i skärgården att det var svårt att blunda för raidens säkerhetspolitiska dimension.
Att svenskt och finskt försvar fördjupas allt mer i syfte att stärka försvarsförmågan handlar heller inte om ”krigshets” utan självbevarelsedrift. Vi blir starkare tillsammans och vi behöver vara starkare.
– Jag har hela tiden trott att Sverige skulle vara ett föredöme. Jag vill att Sveriges varumärke skall vara fred, säger Peterson.
Vem vill inte ha fred? Sverige inleder inte samarbeten i annat syfte än att stärka sitt försvar!
– Vår alliansfrihet har tjänat oss väl i 200 år, säger Thage G Peterson och talar nostalgiskt om ”Olof Palme-linjen”, med fredliga lösningar och diplomatiskt goda kontakter.
Problemet är bara att den linjen Peterson beskriver aldrig någonsin har funnits. Den linje Olof Palme drev – och Tage Erlander före honom – kan sammanfattas med ett enda ord: dubbelspel. Svenska folket fördes bakom ljuset. Samarbetet och samövningarna med Nato var väl utvecklat redan från start. På femtiotalet kallades Sverige, i försvarskretsar, för Natos sextonde medlem. Svenska officerare tränade i USA, underrättelseutbytet var utvecklat liksom teknikanpassningarna med mera. Och så har det stadigt fortsatt.
Thage G Peterson står i sin fulla rätt att på ålderns höst turnera runt för att predika om att ett svenskt Nato-medlemskap ”hotar freden” och andra populära, ryska narrativ. Men åldermannens lättsinniga förhållande till sanningen är en förolämpning.
