Jag är så orolig och bekymrad att jag till och med vaknar ibland på nätterna och ligger och funderar. Min oro gäller LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och personlig assistans. Förra veckan ställde jag en fråga i riksdagens talarstol till ansvariga ministern Åsa Regnér om varför regeringen sparar på de mest utsatta.
Regeringens utredning om LSS har med sitt ensidiga fokus på kostnader spätt på oron i stället för att skingra den. Ja, jag vet att jag skrivit krönika på temat ”Vart är vi på väg?” här förut. Men det hjärtat är fullt av…
Jag träffar många som är beroende av LSS och det finns stor oro hos dem och deras anhöriga i dag, en oro över att förlora sina personliga assistenter och sin frihet. Personlig assistans innebär självbestämmande istället för omhändertagande. LSS är inte vård, omsorg eller välvilja, ingen förmån som en del tycks tro. Det är en livsnödvändighet!
Regeringen gör nu stora neddragningar för de mest utsatta. Jag kan inte förstå annat än att de tycker att funktionsnedsatta i Sverige har det alldeles för bra vilket är ganska obegripligt. Företrädare för funktionshinderorganisationer beskriver assistansen som akut hotad. Smärtgränsen är nådd på flera håll samtidigt.
Detta har lett till att kommuner här i Halland känner sig stärkta i att dra in assistanstimmar, ompröva rätten till särskilda boenden, driver rättsliga processer och annat. Oron är större nu än på mycket länge.
Jag vet att LSS är en stor post i statens och kommunernas budget, men det ger också mycket tillbaka. Det viktigaste är förstås sådant som inte går att mäta i pengar, som ett värdigt liv, möjligheter att leva fritt och mänskliga rättigheter. Men det innebär också att människor kan arbeta och betala skatt, och att deras anhöriga kan delta fullt ut på arbetsmarknaden.
Yrket som personlig assistent är dessutom ett vanligt första jobb, en bra väg in på arbetsmarknaden. Det handlar lågt räknat om 80 000 jobb. I dagarna varslade Kommunal om stridsåtgärder om inte löner och villkor för personliga assistenter förbättras. Regeringen försämrar dem. Visst är det märkligt! Jag undrar fortfarande ”Vart vi är på väg?”.
LSS-reformen är nu 22 år. Den är lappad och lagad, samtidigt som samhället och situationen för dem med funktionsvariationer förändrats. Rättspraxis har samtidigt blivit allt snålare. Inom Liberalerna pågår därför ett arbete med en grundlig översyn kring hur assistans bör fungera i vår tid och vi satsar under tiden en miljard mer än regeringen i vår budget för att värna den personliga assistansen.
Oron behöver skingras nu. Det behövs tydliga besked att personer med funktionsvariationer ska få möjlighet att leva, inte bara överleva! LSS och personlig assistans behöver utvecklas, inte avvecklas.
