Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

U.P. Bild 1.jpg
80-talstema. Piotr Giro framför Sandra Medina och Dag Andersson i "Unknown pleasures". Dansföreställningens scenbild är ett nöjesfält.

Träffsäker danskritik avslutar trilogi

Träffsäker danskritik som formulerar någonting viktigt om schabloner och traditioner.

Dans

"Unknown pleasures" på Varbergs teater

Unknown pleasures av Carina Reich och Bogdan Szyber är sista delen i den melankoli-trilogi som inleddes med "Haunted dancehall" 2006. Föreställningen börjar med att dansaren Sandra Medina ironiskt demonstrerar några dansrörelser, samtidigt som hon kritiserar det rutiniserade i sina framträdanden.

Det är träffsäker danskritik, till exempel det ”belgiska” springandet jämfört med det ”svenska” springandet. Där formuleras något viktigt om schabloner och traditioner. Sedan dansar Medina sitt stycke, och det är levande danskonst, allt annat än rutinmässigt. 

Handlingen i Wim Wenders film "Paris Texas" återberättas. En jättelik kanin kommer in. Den påminner om Lisebergskaninen, fast brun, scenbilden föreställer ju ett chanserat nöjesfält. Men den visar sig höra hemma i en Michael Jackson-video.

Inuti kaninen finns Piotr Giro, som framträder som maniskt Jacksonfan från Hudiksvall. I detalj och i rasande fart beskriver han flera av Jacksons mest kända musikvideos, samtidigt som han byter om till Jacksonkostymering. Han framför också några riktigt hyfsade moves.

Den tredje ensemblemedlemmen, Dag Andersson, uppträder som skjutbaneföreståndare. Förutom att återberätta filmer härmar han fågelläten, relativt naturtroget. Medina sjunger Joy Divisions "Love will tear us apart", och läser på slutet en mycket vacker dikt av poeten Björner Torsson, som spinner på förgänglighetsteman från Karl Marx och Herakleitos: allt flyter, allt som är fast förflyktigas. 

Ett citat ur filmen "Bladerunner", Rutger Hauers kultförklarade Tannhauser Gate-replik, pekar förstås på kopiornas, replikanternas, död. Detta är en enkel tolkning av melankolitemat. Alltings dödlighet. Vill man vara mera djupsinnig kan man säga att föreställningen kritiserar modernismens originalitetsidé. Allting är efterapningar, citat och lån, eller rutiner och teknik. 

Den värsta fandom-avarten är att fastna i förundran över tekniken i sig, illusionstrixen, och inte utveckla konsten vidare. Konsten må sakna originalitet, men ändå behöver man inte stanna i improduktiv nostalgi.

Alltsammans har 1980-talstema, kläderna, filmerna, musiken, och man kan påminna sig att 1980-talet var postmodernismens och samplingskulturens genombrottsår: tankarna om att all konst är återanvändning och härmning. 

Det enda jag inte riktigt begriper är varför Reich och Szyber själva står bakom skjutbanans disk och betraktar spelet, ibland iförda groteska masker. Autörerna närvarar för att övervaka sin föreställnings autenticitet, kanske. Ett roande och eftersinnande verk har de i alla händelser åstadkommit.

MEST LÄST