Varbergsbor som nått åldersstegens övre pinnar kommer väl ihåg Sven-Eriks magiska konster. Han uppträdde ofta i sin hemstad tillsammans med mamma Friedel och pappa Johan Carlsson som turnerade tillsammans i många år under artistnamnet Carlthoff. Trots att det snart är 60 år sedan Sven-Erik lämnade scenen kallas han fortfarande för Carlthoff bland dem som känner honom.
– Två gånger har jag försökt att ta mig det som efternamn, men har fått avslag båda gångerna. Motiveringen är att Carlthoff låter för utländskt, berättar han.
Pappa Johan, eller John som han också kallades, var född i Grimeton men växte upp vid Baggeska lyckan (vid nuvarande Hagaskolan) i Varberg. Där uppträdde på den tiden ofta cirkusartister av olika slag och efter en föreställning med ett internationellt cirkussällskap följde Johan helt sonika med truppen när den drog vidare till nästa ställe.
– Pappa var bara tolv år gammal när han rymde med cirkusen. Hemma blev de förstås oroliga och när de fick veta att han blivit ”cirkusunge” nästan skämdes de för honom, berättar Sven-Erik.
Johan sattes i hårdtäning och blev med tiden en mycket skicklig och framgångsrik trapetskonstnär. I slutet av 1920-talet träffade han den tyska cirkusakrobaten Friedel som senare blev hans fru. 1931 föddes Sven-Erik som växte upp i maneger och på olika nöjesfält.
– Jag var bara fem år när jag uppträdde första gången, berättar han.
Sven-Erik berättar att han redan då drillades av sin pappa ett par timmar om dagen. När skolan var slut för dagen fick han, mer eller mindre mot sin vilja, bege sig till Nöjesparken för träna akrobatik och jonglering.
– Jag ville hellre gå och träna fotboll som mina kompisar gjorde. Fast ibland hann jag med fotbollsträningen också. Jag spelade med Gif men gick senare till Lilla Träslöv där jag faktiskt vann skytteligan i B-laget ett år.
Varje sommar under hela uppväxten låg Sven-Erik ute på turné med sina föräldrar. De uppträdde i hela Sverige och även i många länder ute i Europa. Sven-Erik utvecklades till en jonglör och akrobat av bästa märke och rev genom åren ner åtskilliga applådåskor.
– En gång uppträdde vi i Ystad för 30 000 personer. Det var ju något helt fantastiskt. Om jag inte minns fel var det Barnens Dag, eller möjligen någon idrottstillställning, vi uppträdde på, säger Sven-Erik.
Framgångarna till trots kände Sven-Erik att han ville hoppa av. Han upplevde tillvaron som ett enda kringflackande och den hårda träningen som ett tvång. 21 år gammal berättade han för pappa Johan att han bestämt sig för att sluta.
– Han brann ju för det vi höll på med och blev säkert besviken. Samtidigt förstod han mig nog för han sade inte så mycket.
Sedan Sven-Erik lämnat nöjets estrader började han jobba på Lahnborgs färghandel.
Sejouren där blev inte särskilt långvarig eftersom innehavaren hade problem med att betala ut lönen.
Efter en tid som chaufför på Järnbolanders hamnade Sven-Erik på Bil-Depån där han jobbade som lagerbiträde.
Som något av en ödets nyck återgick han senare till nöjesbranschen och blev inspicient och chaufför på Riksteatern.
Arbetsuppgifterna utökades snart och under vissa perioder var han även turnéledare och belysningsmästare.
Under åren på Riksteatern fick han se många av de stora elefanterna dansa. Håkan Westergren och Inga Tidblad var bara några av dem.
– Vi turnerade över hela landet vilket blev slitsamt i längden. Ärligt talat var det också mycket alkohol med i bilden, speciellt efter föreställningarna, så till slut sade jag upp mig.
Sven-Erik blev senare chaufför på C-R Johanssons åkeri i Varberg och hann även med några år som lagerchef på Lumatic innan han drog sig tillbaka från yrkeslivet.
I dag för han en behaglig pensionärstillvaro tillsammans med sambon, Marianne Strömqvist, i en trerumslägenhet på Munkvägen i Varberg. Deras förhållande är ett bra exempel på den gamla devisen att gammal kärlek aldrig rostar.
– Vi var tillsammans några år på 50-talet, men vårt förhållande tog slut och båda blev vi senare gifta på var sitt håll. 1979 träffades vi igen som ensamstående och då blossade kärleken upp på nytt, berättar Sven-Erik som bodde i Valinge tillsammans med Marianne innan de flyttade till Munkvägen.
Morgondagens jubilar utstrålar glatt humör och har sin pigga och kluriga uppsyn i gott behåll, trots att livet gett honom några hårda törnar.
För några år sedan fick läkarna operera bort hans ena lunga sedan det konstaterats cancer i den. Sedan dess är orken av förklarliga skäl inte densamma.
– Men det går bra att leva med bara en lunga, fast hade jag inte haft den goda fysik som jag byggde upp i ungdomen hade jag nog inte levt i dag. Så något gott förde ju åren som varitéartist med sig i alla fall...
