Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Susanna Alakoski skriver drabbande om fattigdom

Böcker

Susanna Alakoski: ”Oktober i Fattigsverige” (Bonniers)

Denna månad för ett år sedan skrev Susanna Alakoski dagbok. Den publiceras nu under uppfordrande titel, ”Oktober i Fattigsverige”.

Hon far mellan huset och familjen i Gustavsberg och arbetslägenheten i Ystad. Framträder på Hinseberg och Kumla, i Vara, Malmö, Karlstad. Åker mycket tåg, facebookar, visas stor respekt och uppskattning. Har samtidigt problem med magen och sömnen.

Det märks att boken, den enkla anteckningsformen till trots, varit svår att skriva. Det märks och det känns ända in i bröstet och hjärtat.

För den handlar inte bara om iakttagelser och noteringar kring den svenska fattigdomen: de ensamstående mammornas situation och barnens, de vräkta familjerna, den alldeles konkreta hemlöshet som leder till att människor fryser ihjäl på gatorna.

Den handlar inte bara om alla dessa tusen och åter tusen som knappast kan tillgodogöra sig fördelarna av alliansens satsningar på rot, rut och sänkt krogmoms.

Denna drabbande bok, pendlande mellan vanmakt och ursinne och något gråstumt däremellan, handlar i allra högsta grad om Susanna Alakoski själv, hennes släkt och familj, uppväxten med två både hårt arbetande och missbrukande föräldrar.

Om skammen som föds ur fattigdomen. Om att inte ha pengar till cykel, gympakläder, skolresan, skor, tandkräm. Om den totala bräckligheten: när Susanna är fem år tar kronofogden tv:n och dammsugaren. Om bristen på trygghet, självrespekt, värdighet.

Hjalmar Söderberg hade rätt i ”Doktor Glas”: ”Fattigdomen är förfärlig. Av all så kallad yttre olycka är det nog den, som verkar djupast inåt”.

Alakoski, till det yttre numera en del av den kulturella offentligheten och ekonomiska medelklassen, vet också med hela förnuftet och alla sinnen att den aldrig kan utplånas, oavsett hur gammal man blir: en gång fattig, alltid medveten om fattigdomens väsen och stigma.

Det är ett outplånligt arv. Det sitter i blicken, magen, näsan, kroppshållningen. I porerna och nerverna. Att växa upp i fattigdom är att invaderas av en livslång ockupationsmakt.

För Alakoskis del, och den erfarenheten delas av många från den lägre arbetarklassen, skaver även något annat: att de enda bevarade dokumenten om hennes familj är olika typer av journalanteckningar från socialen, sjuk- och kriminalvården.

Sorgen över detta växer också till en skam: att vara en människa till stor del berövad arvegods och historia. Det går inte att skriva linjärt, kanske inte ens biografiskt, om fakta fattas. Men man kan skriva som Alakoski: hårt, rått, ur hopplöshet men med politiska drömmar i behåll. En viktig bok.

Om skam. Susanna Alakoski skriver dagbok från ett Sverige där rut- och rot-avdrag saknar betydelse.

Susanna Alakoski
MEST LÄST