Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Stenade Rullarna - vilka lirare!

    Let’s spend the night together, Tumbling Dice, Angie, As tears go by, Under my thumbe, Paint it black, Satisfaction, Jumpin´Jack Flash, Honkey-Tonk Women. Rolling Stones måste vara ett av få band i historien med ett låtmaterial som håller för en åtta timmar lång konsert. Så har de också hållit på sedan början av sextiotalet, vår ungdoms ärrade rockhjältar.
    Stonesfestivalen på Hertigen hade lockat (åtminstone enligt min bedömning) dryga tusentalet Stonesfans, de flesta betryggande medelålders och på mycket gott humör. En del på väldigt mycket gott humör. Slänten ner mot scenen vid Ätran fylldes av folk och ölburkar, kvällen var varm och både regnet och den befarade åskan tog sig andra vägar. Nu skulle man få sitt lystmäte av Stones tolkade av bland annat Sara Löfgren, Mats Ronander och Mikael Rickfors.
    Varbergstjejen Sara Löfgren är en artist det varit lite tyst om sedan genombrottet för några år sedan. Nu visar hon att hon vuxit flera meter sedan den upphaussade debuten. Scennärvaron är det sannerligen inget fel på, hon har publiken med sig, och rösten har vad som krävs för riktiga Stones-rökare. Med de kompetenta killarna i Toxic i ryggen blir det en av kvällens starkaste akter.
    Så följer norska bandet Little boy blue & The blue boys, enligt uppgift Skandinaviens tuffaste rockband med 86 (?!!) Stoneslåtar på repertoaren. Frontmannen Pieter Kentrop gör sitt allra bästa för att efterlikna Mick Jaggers slängiga, släpiga och ack så sexiga framtoning. Men det hjälper inte hur många skjortbyten han än genomför. Han är och förblir en gutt. Det finns bara en Mick Jagger och det är originalet. Just det sexiga, råa och rebelliska är ju Stones varumärken och det funkar inte riktigt på norska, det blir mer klämkäckt.
    Vid niotiden går så Ronander och Rickfors på scenen kompade av kvällen andra överraskning, Stenade Rullarna. Vilka lirare! Nu blir det åka av, gitarrtung blues, där artisterna sätter sin egen prägel på Stoneslåtarna och inte bara kopierar. Ronander på ett strålande humör, Rickfors med sitt vanliga stenansikte. Dessa herrar vågar göra små utflykter från kvällens tema och leder historien tillbaks den musik som i sin tur inspirerade Stones, som till exempel legenden John Lee Hooker. Rickfors är t om djärv nog att spela sin egen megahit ”Vingar för pengarna”, ett tilltag som gläder många men också retar upp några av fundamentalisterna i publiken. Det hela avslutas med att Sara Löfgren får med sig publiken i en magnifik version av Honkey-Tonk women.
    Kvällen avslutas av ytterligare en norsk export ”Midnight Ramblers”. Då börjar behovet av Stones bli mättat bland publiken, ölen tar sin tribut och många sussar i stolar och på gräset. Lite synd för Midnight Ramblers låter bra. Nästan lite för bra. För Stones ska vara skitig rock, inte polerat finlir. Det var ju just det som fick oss att välja dem framför de mesigt välartade gossarna i Beatles.
    Idén med en Stonesfestival är inte dum alls. Men hur mycket fans man än är är åtta timmar en lång tid. Varför inte en kortare konsert med färre låtar per artist. Jumpin´Jack Flash är visserligen en höjdarlåt, men tre gånger på en kväll är två för mycket. Och, i ärligheten namn, publiken är inga ungdomar längre.
    Vilket i sin tur leder till en fascinerande tanke. När vi alla sitter på hemmet om tjugo-trettio år, kommer Calle Jularbo kvällen ha bytts ut mot Stones med gräddtårta, kvällsandakten mot hip-hop afton? Den som lever får se...