Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Krönika: De svenska tjejernas OS

Mikael Martinssons sportkrönika. I natt var det gråt och tandagnisslan när fotbollslandslaget föll i OS-finalen. Men det är tjejerna som gjort det i OS.

OS är egentligen helvetiskt med sin fyraårscykel. Fyra års satsning, fyra års självutplånande träning, fyra års försakan av allt annat än idrotten, allt detta mals ner på en enda dag, en enda tävling, kanske en enda match.
Det måste vara hemskt, inte undra på att muskulaturen och hjärnan ibland inte vill lyda.
Och det verkar som om det är tjejerna som är gjorda av det rätta virket om man ska hårddra de svenska framgångarna.
Fotbollslandslaget med en startande Olivia Schough gjorde en mycket bra första halvlek mot Tyskland. Men så två misstag i andra och det var kört.
På slutet hade svenskorna flera bra chanser och tyskorna var i gungning.
Men ändå, vilken insats de gjort!
Det svenska laget har gjort sin bästa turnering sedan VM-bronset i 2011.
Vi bryr oss inte alls om att spelet varit defensivt och stundtals tråkligt. Räck upp handen den som vill ha gladfotboll och förluster!
Och nu kanske, kanske kan de svenska damfotbollspelarna få lyftet man trodde skulle komma efter hemma-EM som var en sådan publiksuccé. Men miljoner framför tvn blir aldrig miljoner på läktarna hemma i Sverige. Det är en ekvation jag inte får ihop.
Jag har faktiskt prioriterat sömnen under de här spelen. Bara tre gånger har jag satt klockan på ringning mitt i natten. Det var när Sarah Sjöström simmade sina finaler. Där har ni en tjej som slitit för framgången, genom mörka mornar och sena kvällar, timmer efter timme, mil efter mil i mjölksyrans tecken. Och en tjej som klarade pressen av att vara favorit.
Men jag erkänner att det är en annan svenska som är och förblir min favorit under detta OS. Emma Johansson, cyklisten. Vilken vinnarskalle! Även om det "bara" blev silver var hennes lopp ett under av vilja. Avhängd i sista backen, där psyket måste ha varit nära en kollaps, kunde hon ändå vända på allt och hade så när tagit guldet i ett av de mest dramatiska lopp jag någonsin sett. (ja, jag trodde att Annemiek van Vleuten hade kört ihjäl sig i nedförsbacken).
Emma Johansson, det är en svensk supertjej som måste vara en av de största förebilderna en idrottare kan få.
På tal om hård som granit. Torsdagskvällens furie, Sofia Mattsson, struntade i ledbandssmärtorna och bara dundrade in på mattan. 29 sekunder senare skrek jag rätt ut och fick hamra in en text som blev klar några sekunder innan tidningen gick i tryck.
Där på mattan var det ingen som kände efter. Det är de svenska tjejerna i OS 2016 det!
Den här krönikan var planerad till vår förstasida. Men när Peder Fredricson hoppade hem silvret åkte jag bakåt i pappret. Ridsportens hoppning är en veritabel nagelbitare. Jag såg All In och Fredricson i Varberg förra året och där kan man snacka om vinnarhäst.
Trevlige Fredricson passade fantastiskt bra ihop med den här hästen. Hans lugn kombinerades med en superpigg häst.
Det går ju inte att sammanfatta OS utan att konstatera att det var rätt många misslyckanden också. Främst bland friidrottarna. Ska man inte vara bäst när det gäller?
Tur för dem att det fanns tjejer som Sarah Lahti, Meraf Bahta, Lovisa Lindh och Sofie Skoog...

MEST LÄST