Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

HEMMAPLAN. Lotta Schelin har valt att ladda upp inför VM hemma i Göteborg. Hon är en av de största profilerna i svensk damfotboll genom tiderna och har mål­rekordet i damlandslaget. Turneringen i Kanada blir Schelins nionde mästerskap, hennes tredje och sannolikt sista VM.

”Hon kan kalla mig stjärna”

Elva år har gått sedan hon utsågs till årets nykomling i dam-allsvenskan. Inför årets VM valde Lotta Schelin att ladda batterierna hemma i Göteborg och vi träffade landslagets stora stjärna för att prata om premiärnerver, självbild och jämställdhet. – I Frankrike är de så långt efter att jag blir helt knäckt, säger Schelin.

Det var för sju år sen som Lotta Schelin lämnade tryggheten i Göteborg för äventyret i Lyon. Olympique Lyonnais hade vunnit serien två år i rad och med den vindsnabba svenskan i laget ville man som första franska klubb vinna Champions League. Ett och ett halvt år senare gick man till final, och 2011 var man europeiska mästare. Året efter upprepades bedriften.

Med Schelin i laget har l’OL vunnit sju raka ligatitlar, och anfallaren från Kållered passerade nyligen 200 gjorda mål för klubben. 31-åringen som i dag tittar ut över konstgräset på Valhalla IP är inte densamma som lämnade Göteborg FC i vad som då var tidernas största övergång på damsidan.

– När man ger sig iväg och åker nånstans där man inte kan språket, det är ju egentligen den ultimata utmaningen. I någon mån får man börja på noll och det är tufft i början, men det är så läckert när man väl har klarat det. Det stärker en som person. Och jag har haft mer eller mindre auktoritära ledare i sju år, det har också varit en utmaning. Att känna att det är på mig och några andra som han haft mest krav. Jag har verkligen behövt bevisa att jag ska spela varje år och när man lyckas med det så stärks man.

Lotta Schelin pratar snabbt och inlevelsefullt och spänner blicken i mig för att försäkra sig om att budskapet går fram. Trots att vår intervju är den sista punkten på en dag av mediaaktiviteter glittrar ögonen. Hon verkar vara i full harmoni och fortsätter sitt resonemang om hur resan från talang till superstjärna har format henne som person.

– En liten del av min naiva sida har nog försvunnit. Man får ta för sig mer i Frankrike än vad man behöver göra här, på alla plan. Omgivningen gör att man måste förändra sig lite. Så jag är nog en annan person där än vad jag är här på nåt sätt.

Var den första tiden i Frankrike jobbig?

– Ja, man fick lära sig att om man gav lillfingret till vissa så tog de hela handen. Det kunde vara lite jobbigt. Så lite skinn på näsan behöver man, säger Lotta Schelin.

Vi dricker kaffe ur pappmuggar och säger hej till Stefan Rehn som just avslutat en träning med Göteborg FC. VM står för dörren, det blir Schelins tredje, och frågetecknen kring landslaget gör att en viss oro är befogad. Defensiven har svajat, spelsystem har bytts ut och skador har tvingat förbundskapten Pia Sundhage till ommöbleringar i truppen.

– Om du frågar mig här och nu så känner jag mig inte orolig. Jag vet av erfarenhet att vi alltid brukar komma väl förberedda och i bra form till mästerskap. Visst, att vi behövde byta spelsystem under det sista lägret är inte optimalt, men vi går tillbaka till något som vi behärskar och som vi gjort väldigt bra tidigare. Se på VM 2011, då var det också många som sa ”oj, hur ska det gå” men sedan sa det bara pang, vi körde 4–4–2 och förlorade bara en match, mot Japan, på sex matcher. Den känslan tar jag med mig och det är därför jag säger att jag inte är nervös nu.

Hur ska ni hitta tryggheten i spelet redan till premiären?

– Ja, vad kan man göra mer än att försöka sätta en försvarsfyra, eller en hel elva egentligen, och sedan jobba utifrån det. Sedan finns det säkert detaljer som vi kan prata om, men jag tror inte att det är jättemycket som behöver justeras. Det är ju inte som att vi börjar från noll.

I VM-premiären 8 juni ställs Sverige mot Nigeria. En match där alla förväntar sig tre svenska poäng, precis som alla gjorde i VM-premiären mot samma land 2007. Den gången, under Schelins första VM, blev det bara 1–1 – ett resultat som starkt bidrog till att Sverige inte ens gick vidare från gruppen. Återigen har Sverige nu allt att förlora redan i premiären.

– Jo så är det väl, men samtidigt… man måste börja nånstans. Hade vi mött USA så hade vi känt ”shit, ska vi börja med det tuffaste direkt”. Nej, det blir bra med Nigeria och de senaste mästerskapen har vi gått ifrån det där med ständiga förluster i öppningsmatcherna som vi hade förr. Det behöver inte vara den vackraste matchen men att vi tar tre poäng är viktigt och det räknar vi med. Vi har tillräckligt många i laget som har spelat mästerskap för att klara av det.

Vad ser du framför dig när du tänker på VM?

– Jag vill vara här och nu så jag kollar inte längre än till gruppen. Och det är en tuff grupp. Men jag har väldigt goa känslor. Jag älskar att spela mästerskap när det fullt tryck på läktaren och alla är förberedda som bäst. Det ska bli så sjukt kul.

Pia Sundhage stormade 2012 tillbaka in i den svenska fotbollen när hon tog över landslaget efter fem framgångsrika år i USA. Hon satte omedelbart ribban högt, talade om ädla medaljer, och valde också att på ett väldigt tydligt, och kanske osvenskt, sätt lyfta fram stjärnorna i laget. Mest av alla lyftes Schelin fram. Det var – och är – hon som ska symbolisera och leda det svenska landslaget till nya framgångar. Sundhages offensiva språkbruk var nytt för många, och för Schelin var det en omställning som hon kände sig tveksam inför.

– Ja, gud ja. Det vet hon la att det var. Det var hennes sätt att gå till väga och det accepterar man, men det var också viktigt för mig att säga vad jag kände. Visst, hon kan kalla mig stjärna, men jag hoppar inte på det tåget på det sättet. Hon får gärna ha det sättet att arbeta, men min personlighet är inte att säga så. Det är bara så jag är. Så för min egen del förändrades inget. Och det var ju inte så att hon satte mig på piedestal, utan jag var ju tvungen att bevisa mig.

Blev det en stor omställning för er spelare när hon kom in i landslaget med sin raka stil?

– Jag tror kanske inte det gjorde så mycket med gruppen egentligen. Hon var ju inte rädd för att säga att till exempel Nilla Fischer varit bra och visa bilder på det, men så länge man inte gör det till en personlig grej så fortsätter ju jag och de andra att ha samma relationer. Men visst, jag tror inte att Tomas Dennerby kunde plocka ut en spelare och visa upp på det sätt som Pia vågar göra. Hon vill ju skapa en tro hos de unga – se här vad ni kan uppnå – plus att det var ett sätt att få hela gruppen att ta sitt ansvar. Jag har inte mått dåligt av det över huvud taget.

Lotta Schelin byter ställning på den obekväma stolen.

– Samtidigt kan jag ju säga att aldrig haft så mycket press på mig i hela mitt liv som inför hemma-EM. I mitt huvud tänkte jag att jag bara kan misslyckas i medias ögon. Men det var inte något negativt, utan det var bara för mig att gå in och köra och göra så bra som möjligt och inte fokusera på det. Det var så jag kände. Sedan blev det ju ganska bra ändå i slutändan.

Ja, Sverige gick till semifinal, och slogs inför ett fullsatt Gamla Ullevi ut av Tyskland. Schelin vann Guldskon som turneringens bäste målskytt. Uppenbarligen var kraven och förväntningarna något hon lärde sig leva med, och kanske fick de henne till och med att växa.

– Jag tror inte att hon hade gjort så annars. Hade hon känt att jag var skör så hade hon inte satt mig i den positionen. Hon har förväntningar på mig, vilket faktiskt betyder att hon tycker och tror att jag har någonting att förmedla och leverera, säger Schelin om sin förbundskapten.

Och oavsett vad Sundhage eller någon annan tränare säger så har Schelin vid 31 års ålder haft så mycket framgång att stjärnstatusen är obestridlig. Det är henne journalisterna helst pratar med, både i Lyon och i landslaget. Och där kommer rollen som ambassadör för sporten in – en roll som hon antar med allt större intresse och engagemang för varje år.

– Det är ju en stor del i min motivation. Att det vi gör är viktigt ur ett samhällsperspektiv. Det kanske inte alla tycker, men det är vad jag känner. Jag tror att det är viktigt med tanke på att det är en sport som varit väldigt mansdominerad och det vi gör är en del i samhällets rörelse att gå mot jämställdhet. För om vi kan komma långt så betyder det att samhället är på rätt väg – och vice versa. Jag är stolt över att ha varit en del av damfotbollens utveckling i Frankrike där det har hänt jättemycket.

Märker du ett ökat intresse där?

– Ja, absolut, särskilt om man jämför med de första åren. Vi har ett bra publiksnitt, mot de bästa lagen är det runt 10 000. Någon match kan det vara 1 000, men i slutändan ligger det på 5 000 per match och det tycker jag är riktigt bra.

– Sedan är ju Frankrike långt efter när det gäller damidrott i stort. De är så efter rent medialt att jag blir helt knäckt. De har sjukt många fantastiska idrottskvinnor och så öppnar man l’Equipe och där finns det inte en mening om det…

Så vad gör du då, ringer du l’Equipe?

– Nej, jag ringer inte, haha. Men jag försöker att säga vad jag tycker i de lägen jag kan det. De behöver jobba på det där.

– Men jag är i en klubb där vi anses viktiga och de håller på och bygger en akademi för tjejer. Det är fantastiskt, jag älskar det, och det är en del i varför jag stannar i den klubben.

Schelin gör sitt nionde mästerskap, och med stor sannolikhet sitt sista VM. Hon har målrekordet i landslaget och har vunnit fem diamantbollar som Sveriges bästa spelare. Hennes namn kommer för alltid att vara förknippat med sporten och jag frågar henne hur hon ser på det faktum att hon förmodligen kommer att ses som en damfotbollens ambassadör resten av livet – precis som hennes föregångare och numera chef Pia Sundhage. Hon skrattar till.

– Tror du det? Ja, men det är därför man vill göra så mycket man kan medan det går. Kan jag göra något är det perfekt. Det är så man får se det. Men sedan är Pia mer noga med att prata om just damfotboll, jag tycker det handlar om hela fotbollen. Gör vi ett bra VM så är det ju inte bara bra för damfotbollen. Det är ju för svensk fotboll liksom.