Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Totte. Hemma i trygga Göteborg var Torbjörn Nilsson en gigant på fotbollsplanen, men som proffs gick det inte lika bra. ”Totte” har förstås en framträdande roll i dokumentären ”Fotbollens sista proletärer – Den otroliga historien om kockarna, rörmokarna och fritidsledarna i IFK Göteborg på 1980-talet”.

    Snygg parallell mellan idrott och politik

    Film dokumentär

    Fotbollens sista proletärer

    Av: Martin Jönsson & Carl Pontus Hjorthén. Medverkande: Torbjörn Nilsson, Glenn Hysén, Dan Corneliusson, Sven-Göran Eriksson, Leif ”Loket” Olsson. Längd: 1 tim 13 min. Biograf: Capitol, Varberg 3-4 maj.

    Kärnan i ”Fotbollens sista proletärer” är en snygg parallell mellan idrott och politik. Dokumentärfilmarna Martin Jönsson (från Varberg) och Carl Pontus Hjorthén ser nämligen sambandet mellan Socialdemokraternas välfärdspolitik och IFK Göteborgs 1980-talslag, som bestod av bland andra kockar, rörmokare och fritidsledare.

    Klubbdirektören Anders ”Rövarn” Bernmar hade goda kontakter inom arbetarrörelsen och Sven-Göran Erikssons taktik ”Press med understöd” fick Europas rika proffsklubbar på fall.

    – För mig var det vänster. Laget först och individen i andra hand, säger den mustaschprydde backen med smeknamnet ”Röde Ruben” Svensson, som kom från bruksorten Hagfors till ett lag som lämpligt nog hette Idrottsföreningen Kamraterna (IFK).

    Jämfört med regissörsduons ”Mari Carmen España – Tystnadens slut” om Francos fascister i Spanien, så saknas avslöjanden, men det vägs upp av alla sällan visade arkivsekvenser. Filmen har dessutom samma fina balans mellan detaljer och helhet, kryddat med starka, symboliska ögonblick. Tydligast blir starten på den svenska modellens fall, i samhället genom mordet på Olof Palme 1986 och på fotbollsplanen genom Blåvitts förlust i Europacupens semifinal sju veckor senare.

    Sport på högsta nivå rymmer otroligt mycket känslor, men jag blir ändå förvånad över min starka reaktion på de gamla matchbilderna. Det är mycket mer än bara trevlig nostalgi.

    Lika varm som jag blir av att minnas Uefa-cupsemifinalen mot Kaiserslauten våren 1982 på Nya Ullevi, där jag som tolvåring var en av 50 053 åskådare som inte alls tyckte att straffen IFK vann på i förlängningen var särskilt billig, lika kall blir jag av Barcelona-förlusten.

    25 år senare är jag fortfarande sur på domaren som blåste bort Blåvitts mål, spanjorernas matchhjälte Pichi Alonso och min stora idol Torbjörn ”Totte” Nilsson, som inte tog sitt ansvar och slog en av straffarna. Att Per Edmund Mordts miss är bortklippt är för övrigt en form av historieförfalskning.

    Det är intressant att se nya intervjuer med exempelvis Tord Holmgren och Johnny Ekström, men avnittet i Italien med Glenn Strömberg från halländska Lerkil och Dan Corneliusson kan nog kortas inför en eventuell tv-visning.

    Jag gillar ”Fotbollens sista proletärer”. Den visar glimtar från hur Göteborg var innan ordet ”laginsats” devalverades till en sliten klyscha och framgång började mättas i kronor och ören.