Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

image - 1
Gav kraft. Tove Folkesson levde med Kalmars jägarinnor i flera år, medan hon nedtecknade deras äventyr. ”Det gav mig enormt mycket energi. Hela kraften egentligen i det kollektiva ruset som inte har några gränser”. Nu har Sund, del två i romantrilogin, just kommit ut.

Romanen har fått soundtrack

Tove Folkesson är en poet i prosakläder. Just nu formulerar hon Ölandssången, sista delen i trilogin om Kalmars jägarinnor. Dessutom har hon gjort ett soundtrack till aktuella romanen Sund.

När vi försöker hitta en passande tid för vårt samtal är Tove Folkesson oerhört tillmötesgående. Saker har ändå en förmåga att komma emellan. Först är det eleverna på Wiks folkhögskolas skrivarlinje där hon undervisar. ”Tove är dessvärre i Mexiko” hälsar förlaget sedan.

När hon kommer hem är jag på väg till norska fjällen. Dålig tajming. Vi hinner ha mejlkontakt innan Tove Folkesson reser till Umeå för att prata om nya boken Sund på Pilgatans bokkafé. Därefter hastar hon tillbaka till Stockholm för att närvara på Tomas Tranströmers begravning. ”Tranis” som han kallas av Eva Zackrisson, huvudpersonen i Sund, uppföljare till den färgstarka debuten Kalmars jägarinnor.

När vi äntligen får fatt i varandra får jag veta att Tove Folkesson, som också är musiker, hunnit med att skriva nya låtar. Innehållet i Sund har omvandlats till musik som författaren spelat in och skivan innehåller bland annat en låt tillsammans med popgruppen Den svenska björnstammen.

Den 29 maj framför hon låtarna på Göteborgs stadsbibliotek, på scenen Trappa ner, tillsammans musiker ur kollektivet FLOW.

– Det är lite som om Falköga i romanen skrivit sina egna låtar, som på olika sätt har anknytning till det som händer henne. Jag har spridit ut en ledtråd till var skivan finns bland boksidorna, säger Tove Folkesson hemlighetsfullt om soundtracket.

Sättningen som presenteras på bibliotekets hemsida är ”Toner, tangenter, strängar, röster och blås.” Låtarna kommer senare i sommar att släppas digitalt.

Tove Folkesson berättar entusiastiskt att hon också skrivit manus till en experimentell kortfilm som spelas in i sommar, med en scen i Kalmars jägarinnor som utgångspunkt.

– Fast vi har gjort om jägarinnorna till tanter istället för tonåringar. Men det är inte direkt några ansvarsfulla eller kloka tanter…

Med sig har hon fått en trio verkliga veteraner: skådespelarna Gunilla Röör, Ann Petrén och Lotta Tejle.

– Jag har träffat dem några gånger och känner mig helt golvad. Det här kommer att bli fantastiskt!

Vi pratar en stund om skillnaden mellan låttexter och dikter, och Tove Folkesson låter bestämd:

– En låttext måste alltid vara enklare, mer intuitiv och inte ta så stor plats i förhållande till arrangemanget. Dikten däremot ska ta all plats. Det är därför det är så svårt att tonsätta dikter. Romanen och dikten är i så fall mer lika varandra. Romanen kan vara som en dikt fast i större format.

Tove Folkesson ser sig mer som poet än prosaförfattare.

– Jag försöker skapa en episk struktur, men är egentligen ute efter att skildra stämningar. Jag läser ganska få romaner till vardags, men desto mer poesi eftersom det är vad jag känner mig besläktad med.

Inför begravningen letade hon fram alla dikter av Tranströmer som betytt något för henne, vilket inte är få. En annan uppenbar inspirationskälla är Edith Södergran, den svenska expressionismens drömmerska och sångerska.

Hon, som i förordet till Septemberlyran redan 1918 skrev Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Ett konstaterande som lika gärna kunde kommit från KJ – Kalmars jägarinnor, det kaxiga, skrävlande tonårsgänget i Folkessons debut. Uppväxtårens tajta väninnor som bekräftar varandra, ställer upp i vått och torrt, tar plats (för mycket plats enligt somliga) och osäkrar småstaden i varje intensiv sekund.

– Jag tyckte att det var spännande med jägarinnornas värld, en värld som gärna anses lite ful. Jag ville se om jag istället kunde göra den vacker. Det fanns något där… i allt deras bubblande och fräsande.

Själv var författaren 27 år när hon började skriva om jägarinnorna.

– Jag hade fått distans till mina egna tonår, började se hierarkierna i nästa generation och blev nyfiken på hur det lät på insidan av dessa tjejer. Litteraturen har inte direkt svämmat över av jägarinnor.

Genom att förutsättningslöst närma sig tjejgänget färdades Tove Folkesson tillbaka till sin egen gymnasietid.

– Alla detaljer kom tillbaka.

Hur var du själv som tonåring?

– Jag var väldigt duktig i skolan men samtidigt väldigt arg. Jag kände starkt att det var något fel med hur skolan formade oss. Som yngre tyckte jag det mesta var roligt och hade lätt för att lära. Men i gymnasiet började jag må dåligt. Jag gick natur och kände hur mina möjligheter att uttrycka mig ströps alltmer. Dagarna ägnades åt matte, teknik, fysik och kemi, men det blev inget kreativt skapande alls på över tre år. Jag förstod inte då att det var ett så starkt behov hos mig. Samtidigt fanns esteterna i närheten, runt omkring. Lite som Gazellerna i Kalmars jägarinnor. Eva sneglar ju ganska avundsjukt på dem.

Tove Folkesson är i dag helt beroende av det poetiska uttrycket för att stå ut. Men den insikten hade sitt pris.

– Jag genomgick en slags själslig kris när jag var runt 23. Det gick så långt att jag till slut inte såg någon mening med någonting. Livet låg framför mig som en enda lång, meningslös motorväg.

Räddningen blev att börja skriva. Debutromanen hann knappt komma ut förrän den blev oerhört hyllad. Tursamt nog skrev Tove Folkesson parallellt redan på del två och del tre i serien. Kalmars jägarinnor handlar om gruppen, kraften i ett gäng, det kollektiva ruset som inte har några gränser. Att lösas upp och slippa stå ensam.

Del två fokuserar mer på den smärtsamma frigörelsen. Ölandssången är slutligen en utveckling av det som är skrivet med kursiva bokstäver i de två första böckerna. Berättelsen om mormor Sickan och de andra gamlingarna på Öland, och om en tvåsamhet.

– Det finns en tanke bakom trilogin. Böckerna representerar vi, jag och sedan du.

Den sista boken vill visa att livet inte bara behöver bestå av en räcka prestationer, sådant du åstadkommer, förklarar Tove Folkesson.

– Det kan lika gärna vara saker som bara drabbar en. Förluster. Separationer. Det räknas just nu lite som en loser-mentalitet: att bara låta livet hända en när man istället borde ha full kontroll. Men det vore väldigt hemskt och sorgligt om allt i livet var bestämt i förväg.

Vad gör du själv när du inte skriver och presterar?

– Jag är lärare i själen. Det är något som jag alltid tyckt om: jag har lärt mina småsyskon, varit skidlärare, snowboardlärare, yogalärare.

I ett och ett halvt år har hon nu också själv varit elev, i Monika Fagerholms skrivarskola.Romanen har fått soundtrack

När upptäckte du för första gången språkets förtrollande kraft?

– Det är en fin och svår fråga. Det har gått i små etapper kan jag säga. Jag var helt ointresserad av att skriva när jag växte upp, och läste inte heller särskilt mycket annat än sådant som var på rim. Mamma jobbade på dagis, vi hade en visbok hemma och sjöng jämt. Uti vår hage och… en massa andra visor, från späd ålder. Evert Taube var favoriten, hans visor kunde jag utantill, Fritiof i Arkadien och andra. Jag tyckte mycket om de nya världar Taube målade upp.

Även Håkan Hellström har alltid berört, ända sedan hon 2001 första gången såg honom uppträda som förband till The Ark som var förband till Magnus Uggla i Borgholms slottsruin.

– Det är något speciellt med hans sätt att fullständigt explodera med orden, och låta dem fara iväg i alla riktningar.

Tove Folkesson är ogenerat besatt av ord. Hela tiden letar hon efter de mest passande uttrycken. Också under vår intervju. Tre särskilt betydelsefulla ord för henne i tonåren var (och här tänker hon först efter en lång stund): Mascara. Kajal. Ögonskugga.

Man kan aldrig få för mycket ögonskugga?

– Nä, just det.

Född: 1981 i Stockholm, uppvuxen i Kalmar med omnejd.

Bor: I Stockholm .

Familj: Förlovad med Hanna, tre systrar, systerbarn, mamma och pappa.

Yrke: Poet, författare, musiker och lärare.

Böcker: Debuterade förra året med Kalmars jägarinnor som nominerades till en rad priser, bland annat Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset och Sveriges Radios romanpris. Nyligen släpptes uppföljaren Sund, andra delen i en planerad trilogi.

Råd till dig själv som tonåring: Vila! (skratt) Du behöver vila, vad det nu än är som får dig att vila. Vila från allt det här det innebär att vara.

Om jag vore en dikt skulle det vara: Gärna valfri dikt ur Aftonland av Pär Lagerkvist.

Om jag vore en låt skulle det vara: Ett pianostycke med mycket dynamik.

Gör just nu: Filar på soundtracket till Sund. Spelar in experimentell kortfilm med svensk skådespelarelit. Och skriver klart magisteruppsatsen i språkvetenskap.

MEST LÄST