Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Plötsligt är stan full av apor

    En apa med hatt och cigarr kliver in på huvudpersonens hotellrum i Malin Axelssons roman. Det är början på en berättelse om skrivande och kärlek.

    Det plingar till i mobilen ”Hej, nu är jag åter på plats. I lobbyn”. Vi är också här, sitter och väntar runt hörnet bara. Dagen innan var det bara Malin Axelsson som var på plats, vi hade missförstått varandra.

    Hon kommer direkt från ett möte i Radiohuset. Sedan i våras är hon konstnärlig ledare för Radioteatern, från och med i höst arbetar hon heltid där. Samtidigt gör hon debut som romanförfattare.

    Den svala och eleganta lobbyn i hotellet där vi möts är egentligen inte alls som bokens hotell där huvudpersonen av oklar anledning befinner sig. Men visst finns det likheter. Hotellmiljön, där människor kommer och går har länge intresserat Malin Axelsson.

    – Ett hotell är något slags hem och ändå inte. En poetisk plats, nästan som en metafor för livet, säger hon och skrattar lite.

    – Man är här ett tag och så checkar man ut. Det är något tragiskt med det också. Fast på ett vackert sätt.

    Hon började skriva på den här berättelsen när hon själv bodde på hotell en gång för många år sedan men då visste hon inte att det var början på en roman hon skrev.

    Det känns lite ovant att prata om boken, det här är en av de första intervjuerna. Hon rynkar pannan och tänker efter en stund när hon ska svara på frågorna, trevar efter orden ibland. Men verkar glad och avspänd.

    – Jag känner mig lycklig över att boken finns, att den blivit verklig nu.

    Hon har haft med sig den här romanen under lång tid. Det är mer än tio år sedan som hon skrev de första texterna. I perioder har hon plockat upp projektet men så har det blivit liggande igen. Men det senaste året, när hon visste att den skulle ges ut, har hon jobbat mer intensivt och målmedvetet.

    – Den har blivit en hybrid av olika tider i mitt skrivande liv. Det är otroligt att den överlevt så många datorbyten

    Anropa är en roman som töjer på formen. Vissa delar liknar mera poesi. Ibland kan det stå saker som ”här har de redigerat bort ett stycke”, ibland får texten plötsligt en större grad eller också bildar bokstäverna grafiska mönster.

    – Ett sätt att behandla boksidan som en scen. Det är en roman. Men den rör sig mellan olika uttryck och genrer och former. Jag hade inte någon klar plan när jag började skriva, däremot har jag såklart influenser och inspirationer. Bland annat från den stora modernisten Virginia Woolf som förnyade romanen. Inte för att jag påstår mig göra det. Men hon har inspirerat mig. Hon förhöll sig så otroligt medvetet och självständigt och utforskande vad en roman är och kan vara.

    Två av texterna har Malin Axelsson tidigare använt för scenen i andra versioner. Det var estradpoesin och slamscenen som förde henne till prosan, det var så de första texterna till romanen kom till.

    – Estradpoesin befinner sig i ett slags gränsland mellan poesi och prosa. Det var som en bro in i prosaflödet.

    Skillnaden mellan att skriva dramatik och prosa är stor, tycker hon.

    – Jag har ofta regisserat mina egna pjäser. Då är det en komplex kollektiv process med en dialog och många bitar som ska stämma överens. Dramatiken är på sätt och vis en halv text innan den hamnar på scenen. Där finns mycket mer utrymme än i prosan. För mig är det en annan typ av koncentration i prosaskrivandet, där gäller det att finna den för egen del.

    Romanen börjar med att en liten apa som röker cigarr och bär hatt knackar på dörren. Ute på stan dyker det sedan upp alltfler apor.

    Var kommer aporna ifrån?

    – Jag vet inte riktigt. Det är faktiskt ett mysterium. Jag är själv lite frågande och har funderat mycket på det. Jag tycker om att det får vara gåtfullt. Det är ingen uttänkt metafor. Jag känner mig hemma i surrealismen och där hör det till att man inte vet allt. Aporna i boken är mångtydiga och jag vill inte räta ut den gåtan. Det ska bli spännande att se hur boken blir läst.

    Men varför just apor?

    – Jag har funderat mycket på apor. Det är det djur som ligger närmast djuret människan. Jag kan inte svara riktigt på varför, men apor har återkommit i pjäser jag skrivit. Jag har förstås studerat en hel del apberättelser under de här åren. Det finns mycket aplitteratur. Jag har velat skapa en värld som uttrycker bokjagets sätt att se världen och ta sig an den.

    Hur var boken att skriva?

    – Till en början var den oerhört jobbig att skriva, som jag minns det. Den handlar ju om skrivandet och dess förutsättningar och vilket utrymme man som skrivande människa känner att man har, och om språket och litteraturen. Delvis började den som en bearbetning av den problematiken.

    – Men den har ju inte varit jobbig hela tiden. Jag tycker det är roligt att skriva, det är viktigt att kunna njuta av skrivandet och det har jag gjort. Särskilt den sista tiden när jag visste att det skulle bli en bok, ett ting.

    Malin Axelsson svarar tveklöst ja på frågan om hon tänker skriva fler romaner. Ett nytt skrivprojekt är på gång, mer vill hon inte säga.

    – Men det får inte dröja tio år. Det är en otrolig lättnad att den här boken finns, det gör att det är möjligt att skriva annat. Just nu känns det som om jag skulle kunna skriva hur mycket som helst.

    Men hur mycket hinner du skriva med ett heltidsjobb på radion?

    – Jag skriver hela tiden. På något sätt hittar jag tiden. Det är en vana som är svår att inte upprepa. Jag hittar lätt till skrivandet på kort tid. Men jag har mycket att sätta mig in i under hösten. Vi ska utforska ett nytt konstnärligt medium som jag ser det. Där FM, sociala medier och webb är sida vid sida och där gränserna är helt upplösta i dag.

    Bokens titel är Anropa, och när jag frågar henne varför hon valt att kalla den så ler hon finurligt, plockar upp ett exemplar av boken ur sin väska och drar fingret från höger till vänster under titeln.

    – Om man läser den från det hållet ... Arbetstiteln var länge Aporna men en dag läste jag den baklänges och tyckte det var mycket bättre, den berättar om bokens själ.