Teaterrecension
Att samla in "vanliga" människors röster och göra teater av dem är högsta trend i samtida scenkonst. Till exempel Teater Hallands pågående Halland Love Stories-projekt. Folkteatern Gävleborg och Riksteaterns "Landet inuti" är ett likartat projekt. Det är inte devising, skådespelare gestaltar rösterna, sagespersonerna spelar inte sig själva.
Temat är att vara homosexuell på landsbygden. Eller rentav glesbygden. Orter som Kiruna, Åmsele, Gnosjö, Edsbyn och Kebnekaise fjällstation skymtar förbi.
Det finns förstås många fallgropar i ett sådant projekt. Men teamet bakom föreställningen lyckas undvika dem allihop, till exempel fördomen att homofobi och hatbrott skulle vara vanligare på landet än i stan. Visst innehåller någon berättelse erinringar om sönderskurna bildäck och rop om "bögjävel". Men för det mesta är det väldigt vackra berättelser om tolerans och kärlek. Homosexualitet, eller metrosexualitet, är inte lika med storstadsnormen. Pride finns även på småorter.
En liten Norrlandsschablon i form av ett bögskämt kommer dock med: när bygdens son jobbar på just Kebnekaise fjällstation tror han att alla gäster flirtar med honom. Men det beror bara på att de talar stockholmska och uppträder urbant belevat, inte som ordkarga norrbottningar med andra ord.
Berättelserna rör sig kring ett dominerande ämne, likartat för all glesbygdserfarenhet: valet mellan att stanna kvar eller flytta till storstan. Att känna sig ensam och söka sig till tätbebyggda trakter för att chansen att finna en livspartner ökar där är en genomgående erfarenhet. "Norr om Dalälven" finns bara nätet och dejtingappar.
Ändå är det kvarstannarna som dominerar i föreställningens röstkollage. Borta bra men hemma bäst. Någon flyttar tillbaka av gröna vågen-skäl, andra uppskattar naturen och att just få känna sig som hemma där man är hemma. Att alla känner alla ute på landet är inte, som man skulle kunna tro, en källa till skvaller, utan en källa till trygghet och hemhörighet. Just det sistnämnda, att få vara sig själv och leva sitt liv - inte "vifta med regnbågsflaggan hela tiden" - räknas som en fördel med landsbygden.
Att flytta till storstan kanske inte handlar så mycket om större utbud av potentiella partners, som valet mellan att göra karriär eller att förbli trogen mot sig själv. Det är snarare en klassfråga än en hbtq-fråga. Alla måste inte bli jurister och dansa i neon på Stureplan. Det riktiga livet måste inte finnas någon annanstans.
Gestaltningen är lysande, trots att det mesta är monolog eller dialog. Skådespelarna är mitt bland publiken, salongsljuset ligger uppe hela föreställningen: det är öppna kort och närhet. Inte mycket kroppsspel, det i stort sett enda sceniska som händer är att skådespelarna strör ut jord på scengolvet och planterar tallplantor: en fin symbolik för att rycka upp sina rötter eller förbli rotfast.
Några berättelser handlar om att träffa någon: det första mötet, känslan av pinsamhet på första dejten, men också såriga uppbrott och att bli lämnad. Kanske är det avsiktligt, kanske inte. Men föreställningens slutresultat är ett slags normalisering av normbrytaren. Det existentiella läget är knappast så väldigt mycket annorlunda beroende på sexuell läggning. Inte så väldigt mycket skiljer homo från hetero, inte så mycket som skillnaden mellan bortflyttare och hemvändare. På det hela taget är Landet inuti en generöst givande, fantastiskt välspelad och väl avstämd föreställning.
Teaterrecension
Landet inuti (Riksteatern)
Manus: Joakim Rindå, Mattias Brunn, Victor Wigardt, Mårten Andersson
Regi: Joakim Rindå
Scenografi: Charlotta Nylund
Medverkande: Mattias Brunn, Victor Wigardt, Mårten Andersson
Teater Halland Varberg 27 april
Landet inuti spelas på Frölunda kulturhus 9-10 juni för den som vill se föreställningen.
