Det kanske mest intressanta med framförandet för en fullsatt Smedjansalong i Falkenberg är när Malinovic, i ett efterföljande publiksamtal, berättar att när han spelar för svenska gymnasie- och högstadieungdomar är det få som känner till någonting om den förra gången mängder av flyktingar sökte sig hit.
Så långt har historielösheten gått, händelser bara två decennier bort är som bortglömda.
Malinovic berättar ur barnets perspektiv, ordsnabbt och levande, med några fysiska, kroppsliga markeringar: dels av misshandel, dels av glädjen över det länge efterlängtade uppehållstillståndet i Sverige.
Berättelsens utgångspunkt är att för Malinovic familj var tillvaron i en liten bosnisk stad i det forna Jugoslavien ett multietniskt paradis.
Släkten består av ortodoxa, katoliker och muslimer, och alla firar varandras högtider (han väljer konsekvent att använda religionstillhörigheten, inte de etniska kategorierna serber, kroater och bosniaker, vilket säkert är ett statement i sig).
Alla exilbosnier har inte den bilden, tvärtom finns det exjugoslaviska litterära skildringar som hävdar att det nationalistiska hatet fanns under ytan. Men Malinovic äger naturligtvis rätten till sin egen historia.
Den historien går från folkmordets preludier - trakasserier, godtyckliga avrättningar, fördrivning - vid 1990-talets början, via en flykt till Moskva, där föräldrarna blir rånade och torterade av ryska gangstrar, till Sverige där migrationsbyråkratiskt paragrafrytteri leder till ett utvisningsbeslut.
Det etniska hatets groteska grymheter åskådliggörs på ett starkt sätt: extra starkt kanske på grund av att framställningen huvudsakligen är berättarteater utan sceniska effekter. Familjen lever gömd i flera år, men får som sagt slutligen uppehållstillstånd och bosätter sig i Helsingborg.
Barnperspektivet - är konsekvent: Malinovic berättar livfullt om längtan efter att få gå i skolan, att kunna titta på fotbolls-VM (1994) på tv utan att riskera upptäckt, och de psykiska konsekvenserna av att inte kunna gå ut i friska luften.
Under publiksamtalet får Malinovic frågan om han återvänt till sin barndomsstad. Det har han, men den etniska rensningen har gjort att staden inte längre är densamma.
Han tvekar också om att spela sin föreställning i Bosnien. Det är för många som skulle kunna ta illa upp av att höra talas om tiden före de etniska krigens fasor.
