Cecilia Parsberg är konstnär och doktorerar sedan 2011 inom fri konst genom konstnärliga forskarskolan i Lund och Umeå konsthögskola. Själv är hon dock bosatt i Stockholm och verksam över stora delar av landet.
– Egentligen är det inte jag som är ironisk, det är systemet. Ordet ”framgångsrik” är inte tillämpbart på tiggare. 2011 när jag startade det här projektet så skulle alla vara entreprenörer och bli framgångsrika i sina yrken. Att organisera sig och samverka lyfts som något fantastiskt. Men som tiggare får du inte göra det, samtidigt som det är samma system som pressar ner de här personerna på gatan, och tigga är det enda de kan göra, förklarar Cecilia Parsberg.
Verket, som även är hennes doktorsavhandling, har pågått sedan 2011 och kommer i en rad olika delar. Avstampet görs i Parsbergs egna första möte med en tiggande rumänsk man 2010. Förvånad över sin egen reaktion i det mötet började hon fundera just kring mötena mellan givande och tiggande människor på gatorna. Vilka koder som styr och vilka förhållningssätt parterna har till varandra.
I den första, mindre, filminstallationen i utställningen ställer hon sig frågorna inför vilken bild tiggandet och givandet sker.
– Jag anlitade en professionell marknadsundersökare som genomförde kvalitativa intervjuer och samtal med givare. De fick svara på hur de som tigger borde vara för att bli mer framgångsrika.
De intervjuerna visas på ena sidan av betraktaren samtidigt som samtal med tiggande människor om deras syn på givare visas på motsatt sida. Marknadsundersökaren genomförde sitt jobb som till vilket företag som helst och presenterade i slutändan konkreta svar.
– Det finns en hel rapport. Som givare vill du att den du ger till ska vara hel och ren, vara i en sådan situation att du verkligen behöver tigga, kunna förklara dig, inte störa och mycket annat. I stort sätt så diskvalificerar svaren alla som tigger. Det är helt enkelt omöjligt att bli framgångsrik som tiggare.
Den andra större videoinstallationen bygger också på idén att ställa betraktaren i mitten av två projicerade filmer och ljud. Men verket ”Tiggandets kör och givandets kör” är ordlöst. Dialogen mellan tiggare och givare sker via ansiktsutryck, röster och kroppar. Körerna gestaltar upplevelserummet mellan grupperna av människor och Parsbergs avsikt är att spegla situationer som sker dagligen på våra gator.
– Jag tänkte mycket på röster, rösträtt, få resonans och idén om körverket började växa fram.
Tillsammans med dirigenterna Jenny Roos och Pär Hagström arbetade hon i tre dagar med två sammansatta körer bestående av tiggare på ena sidan och givare på andra.
– De sjunger samtidigt och förhåller sig till varandra. Så mycket kan sägas med tonläge och kroppsspråk och det är så många kommunicerar på gatan. Det är lätt att förstå om någon är vänlig eller upprörd utan ord.
I utställningen ingår även en rad fotoserier: Kropp på gata, Sovplatser på gatan, Garderober på gatan och Tiggande platser. Parsberg jobbar även med skrift, essä finns tillgänglig på utställningen, workshops och gruppsamtal.
– Jag behöver människors reaktioner och arbetar med gruppsamtal som ska vara så öppna som möjligt. Efter dem går vi tillsammans ut och fotograferar vilket leder till många tolkningar.
Den 25 november bjuder Varbergs konsthall in till öppet samtal kring vilka mellanmänskliga och politiska frågor som tiggandet och givandet aktualiserar. I panelen ingår Cecilia Parsberg, ett flertal politiker och eldsjälar från olika organisationer.
Lever och arbetar i Stockholm.
Är en bildkonstnär som ofta arbetar med relationella koncept.
Utbildad på Valands konsthögskola i Göteborg och Dundee University i Storbritannien.
Doktorerar i fri konst vid konstnärliga forskarskolan i Lund och Umeå konsthögskola. Disputerar i maj-juni 2016.
”Hur du blir en framgångsrik tiggare i Sverige” är både hennes pågående doktorsavhandling och utställning. Den består av både videoinstallation, fotografier och text.
Utdrag ur Parsbergs egna artikel i Eurozine:
”Gatans informella fördelningspolitik synliggör den europeiska välfärdens systemfel. Samtidigt bidrar den till människors akuta överlevnad. Genom att genomföra en marknadsundersökning, fotografera, läsa rapporter och ställa frågor till folk på gatorna har jag undersökt giveriets och tiggeriets europeiska koreografier.”
