Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

startavtalet.jpg
Nedrustningsavtal signeras. Presidenterna Obama och Medvedev signerade det nya Startavtalet vid en ceremoni i Prag den 8 april.

Nystart mot kärnvapnen

Krönika.

Det kalla krigets terrorbalans byggde på kärnvapen. MAD (Mutually Assured Destruction), ömsesidigt säkerställd förstörelse, innebar att USA och Sovjetunionen hade kärnvapen nog att förgöra varandra flera gånger om. Andraslagsförmågan innebar att bägge sidor, även efter ett förödande angrepp, kunde slå tillbaka utplånande.

Rädslan att förlora andraslagsförmågan drev på kapprustningen. Om den ena supermakten rustade upp måste den andra följa med. Så uppstod kärnvapenspiralen. Cynikerna menade att terrorbalansen bevarade världsfreden, åtminstone på stormaktsnivå. Vanligt folk såg det som ett fasansfullt spel med mänsklighetens existens som insats.

Samtidigt som kärvapenkapprustningen fortgick bekände sig supermakterna med sina läppar till nedrustning och förhandlingsinitiativen avlöste varandra.

Det supermakterna verkligen kunde enas om var att försöka förhindra nya stater att skaffa sig kärnvapen. Därför kunde man underteckna icke-spridningsavtalet (Non Proliferation Treaty, NPT) redan 1968. Där förband sig drygt 180 stater att inte skaffa sig kärnvapen medan de etablerade kärnvapenstaterna USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina åtog sig att minska sina arsenaler. Indien, Pakistan och Israel ställde sig utanför avtalet.

NPT och dess vakthund, Internationella Atomenergiorganet, IAEA, har fungerat väl för att förhindra att kärnkraftens utbredning skulle leda till en allmän kärnvapenspridning. Men kärnvapenmakterna var inte särskilt ivriga att göra sin del.

De nedrustningsförhandlingar som inleddes 1969, SALT (Strategic Arms Limitation Talks), handlade inte om nedrustning utan bara om begränsningar i kapprustningen. När man försökte ta ett steg till med Salt II-avtalet vägrade USA att godkänna det med hänvisning till Sovjets invasion i Afghanistan.

Ronald Reagan såg en dyrbar kärnvapenupprustning som ett bra sätt att knäcka det ekonomiskt svagare Sovjetunionen. Som bekant, inte utan framgång. Nästa förhandlingsrunda START (Strategic Arms Reduction Talks) blev möjligt genom att Sovjet i princip gav upp i kapprustningen. Avtalet slöts 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. Ett Start II-avtal slöts i slutet av 90-talet med Ryssland som motpart.

Startavtalen ledde till konkreta minskningar av de strategiska kärnvapenarsenalerna. Frågan är bara om det inte hade skett ändå, som ett resultat av det kalla krigets slut. Och det som blev kvar räcker fortfarande för att förinta mänskligheten.

USA gick segrande ur det kalla kriget. Den enda supermakten hade inget intresse av nedrustningsförhandlingar. Frågan var död i ett årtionde.

Nu har Obama skapat historia igen. Förhandlingarna om strategisk kärnvapennedrustning har åter tagits upp, och för ett par veckor sedan kunde ett nytt avtal, Start III, undertecknas.

Det nya avtalet innebär inte att kärnvapen upphör som existentiellt hot mot mänskligheten. Men det är en viktig politisk signal att de stora kärnvapenmakterna förhandlar.

Den återupplivade Start-processen är också ett uttryck för att den enda supermaktens tid är över. Obama-administrationen både vill och behöver ersätta maktpolitiken med en samförståndspolitik.

Men det som verkligen förenar kärnvapenmakterna, nu som på 1960-talet, är risken för kärnvapenspridning.

Nordkorea är en huvudvärk, Iran en annan. Hotet om kärnvapenspridning i Mellanöstern skrämmer. Det faktum att Israel allmänt anses ha kärnvapen ökar den risken. Och vad händer om kärnvapenmakten Pakistan destabiliseras ytterligare. Den verkliga skräckbilden är ett al-Qaida med kärnvapen.

Startavtalet följdes omedelbart av en konferens i Washington om åtgärder mot kärnvapenspridning. Inte mindre viktigt!

Pär Granstedt

MEST LÄST