Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Varbergs folkdräkter – ett (tyg)stycke kvinnohistoria

I helgen lär vi se en och annan folkdräktsklädd dansa små grodorna runt midsommarstången. Men vad är egentligen folkdräkten? Och hur skiljer sig Värödräkten från den i Lindberga?

Associationerna till folkdräkten har minst sagt varierat genom tiderna. Det som från början var de självägande böndernas festklädsel blev under sent 1800-tal föremål för nationalromantisk vurm.

– Folkdräkten blev en del av den tidsandan med Hazelius, Skansen och hela nationalromantiken. Framför allt handlade det om att borgerskapet och de högre skapen ”klädde ut sig” till bönder kan man säga, säger Lotti Benjaminson.

Lotti Benjaminson bor i Varberg och är textilkonservator till yrket, men har också ett brinnande intresse för folkdräkter. Genom uppväxten med en dräktintresserad mamma kom hon tidigt i kontakt med ämnet.

– Jag har även varit folkdansare i många år och sytt dräkter, säger hon.

Hon menar att originaldräkterna från bygderna runt om Varberg oftast är mörkare i färgen än på många andra platser i Sverige.

– I vissa trakter har väckelserörelsen haft ett visst inflytande i hur man klätt sig. Det fick inte vara för bjärta färger utan mer mörkt eller neutralt. Det bjärta var djävulens färger, och dessutom skulle man ju inte sticka ut, säger hon.

Men på sina håll var det ändå annorlunda.

– Tittar du på Rolfstorp eller Lindberga till exempel så är det lite andra färger. Men de dräkterna är också betydligt äldre.

De flesta folkdräkterna i Varbergsbygderna kom nämligen relativt sent och utvecklades under 1800-talets början till 1800-talets mitt. De som hade råd var de självägande bönderna. Kvinnorna ägnade många timmar åt att tillverka dräkten från grunden – väva tyget, brodera detaljer och sy för hand.

– Tjänstefolket hade inte den möjligheten. Bonden hade råd att låta sin fru och sina döttrar sitta hemma och tillverka de här dyra textilierna.

På 1970-talet fick plagget en comeback.

– Hela folkmusikrörelsen var stor. Det var ju lite back to the roots, vänsterrörelsen var stor, stadsborna skulle ut på landet. I hela den vevan blommade folkkulturen igen, säger Lotti Benjaminson.

I dag är folkdräkten delvis högerextremistiskt politiskt laddad.

– Jag som är infödd i det här och har tagit till mig både folkmusiken, dräktrörelsen och hantverket har svårt att förstå det. Jag kan väl inte säga annat än att vi får ta tillbaka den, säger Lotti Benjaminson.

Texten har tidigare publicerats i Varbergsposten

MEST LÄST