Skrämmande rum visas på begravningsplatsen

Sjukdom och död och en sista undersökning före graven. Obduktionsrummet är det mest spöklika rummet som finns kvar av det gamla Kustsanatoriet.

ANNONS
|

Rolandh Nilsson har nyckeln till det underjordiska rummet på begravningsplatsen bredvid Kustsanatoriet vid Apelviken i Varberg. På denna sista viloplats för döda är i dag 134 människor begravda, de flesta barn mellan noll och nitton år gamla. I dag växer mossa och lavar på de enkla gravplattorna och namnen är knappt läsbara.

– Den här lille pojken blev inte ens två år gammal innan han dog på självaste julafton, säger Rolandh Nilsson och stannar upp vid en grav.

Runt om oss ligger gravplattorna på rad. De är noggrant utlagda mellan gruset. Det ser prydligt ut. De välklippta gräsmattorna sluttar ner mot det grekiskt inspirerade kapellet vars port omgärdas av två kolonner. Sommarvindarna från havet känns både milda och friska. Det finns en stillhet över platsen som nästan går att ta på.

ANNONS

– De flesta som ligger begravda här kom från enkla familjer som inte hade råd att ta hem kistan med sina barn. En del av familjerna var från Norrland, berättar Rolandh Nilsson.

Många av barnen fick aldrig mer träffa sina föräldrar efter att de själva rest till Varberg och behandlingen på Kustsanatoriet. Historien kan man läsa om i Kyrkogården berättar, en enkel inbunden bok med blått omslag som är skriven av Abraham Winka.

Det är en sorglig hågkomst men historien är också kantad av ljusa minnen.

– Doktor Almer som var den som grundade Kustsanatoriet var på resa i Egypten 1927 och köpte hem fyra åsnor som barnen skulle ha att leka med, berättar Rolandh Nilsson.

Tyvärr fick doktorn aldrig uppleva detta eftersom han drog på sig dubbelsidig lunginflammation på resan och dog samma år, den 13 maj. Doktor Severin Almer blev den förste att begravas på platsen. Den siste var gårdskarlen Sven Andersson som dog 1954. Och där emellan begravdes alla döda patienter. Det är en ganska fin tanke att de som ansvarade för drift och skötsel av sanatoriet också ligger begravna tillsammans med de avlidna barnen.

Från kapellet är det ett femtiotal meter bort till rampen och trapporna som leder ner till obduktionsrummet. Rolandh Nilsson blev tillfrågad om han ville göra guidade visningar av begravningsplatsen, kapellet och obduktionsrummet för femton år sedan. Under sommaren har han visning varje torsdagskväll.

ANNONS

När Rolandh Nilsson för första gången kom in i obduktionsrummet hade det varit igenbommat i många år. Säkert sedan 50-talet, tror han själv.

Den ursprungliga nyckeln till ytterdörren var då försvunnen.

– Jag fick ringa en låssmed som bytte ut låset.

Det gamla obduktionsrummet står kvar orört på samma sätt efter den siste döde patienten. Synen som mötte Rolandh Nilsson när han gläntade på dörren för första gången måste ha varit skrämmande. Till höger när man kommer in genom dörren ligger kistrummet. Här placerades liken efter de döda i sina kistor. Till vänster är obduktionsrummet. Mitt i rummet står obduktionsbordet. På detligger tänger, en skalpell, rakhyvel och till och med en gammal tändsticksask. I ett skåp längs väggen står bruna medicinflaskor. På golvet bredvid obduktionsbordet står också den övertäckta vagn i vilken den patient som avlidit fick ligga när kroppen fraktades ner för den sista vilan.

– Det gjordes tidigare mornar och kvällar för att inte väcka för mycket uppmärksamhet, berättar Rolandh Nilsson.

I början av 1900-talet var tuberkulosen (tbc) orsak till tio procent av alla dödsfall i Sverige och sjukdomen var utbredd in på 1950-talet. I dag står obduktionsrummet, kapellet och begravningsplatsen i Apelviken kvar som ett minne över alla de som drabbades men inte överlevde.

ANNONS

Vård av tbc-sjuka

Apelvikens Kustsanatorium tillkom inte för vård av lungsjuka utan från början för barn med körteltuberkulos. Med tiden kom också personer med led- och bentuberkulos för att vårdas på Apelviken. Det var stadsläkare Johan Severin Almer som sommaren 1902 för första gången öppnade verksamheten för sex sjuka barn. Verksamheten kom att utvecklas och var vid doktor Almers död 1927 landets största sanatorium. Apelvikens kyrkogård togs i bruk samma år. Den lilla kyrkogården är ett minne av de fattiga barnsom dog på sanatoriet och fick sin sista vila där eftersom föräldrarna inte hade råd att ta hem dem för att begrava dem i sin hemtrakt.

ANNONS