Kontrollhudar – företaget och doften som försvann

Industrierna längs Värnamovägen försvinner och byts ut mot gigantiska butiker. Som ett pärlband längs 153:ans västra ände låg en gång Varbergs djurhantering från slakt till äggcentral. Mitt emellan fanns Kontrollhudar. Det doftade inte direkt hallonsaft i området.

ANNONS
LocationVarberg||

När du kom in på Kontrollhudar visste du att du var där, om man säger så. En obeskrivlig doft mötte dig. Men även om du gjorde ditt första sommarjobb så vande du dig. Trots att många hundra anställda och sommarjobbare passerat grindarna, var det förhållandevis få som hade koll på vad de egentligen pysslade med därinne.

Här behandlades tarm, tagel och ull från slaktade djur. Allt skulle tas om hand. Huvuddelen var även djurhudar som kom in från slakterierna som var många på den tiden. Vägg-i-vägg fanns MHS (Mellersta Hallands Slakteriförening) som senare blev Scan Väst.

– Efter kriget ville man ta hand om hudar efter slakt, det användes till bilsäten, möbler och skor. Hudarna gick mest till utlandet som Italien och på senare år Sydamerika. För 15-20 år sedan hade de 21 containrar som skickades till Argentina.

ANNONS

– I princip allt som kunde tas ut av ett djur användes. Man använde grisarslet som skickades till Italien och det gjordes fina grejer.

Blindtarmen på en ko blev salami. Praktisk eftersom tarmen var var stängd i ena änden. Men allt förändrades. Efter 1987 förbjuds möjligheten att använda kotarm till mat.

– Men det går bra att köpa tarm från Sydamerika. Där har de ännu inte, vad jag vet, haft galna kosjukan. Och det kostar multum, säger Ronny Bellmyr.

När epidemin med galna kosjukan (Creutzfeldt–Jakobs sjukdom när den drabbades människor) drabbade världen så blev restriktionerna hårdare kring tarmarna. Italienska delikatesser började använda konsttarm.

Det berättar Ronny Bellmyr, en av veteranerna som hängde med från storhetstiden till det bittra slutet på Kontrollhudar. Han föddes och växte upp i Åkulla stationshus. Pappa Georg var anställd på järnvägen och basade över de fyra, fem som underhöll järnvägen. Mamma skötte ortens posthantering och vevade ner bommarna vid landvägen som passerade söderut mot Dagsås.

När bommarna var fällda ringde de upp stationspersonalen österut vid Skinnarlyngen och förvarnade. Likaså skedde när tågen passerade västerut. Då fick Obbhult ett samtal ”nu har tåget gått”. Signaler var en bristvara där ånglok och sedermera rälsbussarna passerade i maklig fart.

ANNONS

Det här är som ni märker ett sidospår. Det är över 60 år sedan företaget etablerade sig i Varberg, en fabrik som från början var planerad att ligga i Surte. Det stora raset på orten 1951 fick planerarna att tänka om.

Kontrollhudar hamnade i Varberg och den unge Bellmyr får jobb 1965. Då hade tarmavdelningen utvecklats (1959).

– Det var nog 50-60 som jobbade där. Det var många kvinnor som fick jobb där efter Malmö Ylle la ner.

Från början bedrevs transporterna via järnväg. Ett litet stickspår gick ner från Ätrabanan.

– Det roliga var att farsan var med och byggde det spåret.

När var framtidstron som störst ?

– Det var väl från 1950-talet till början av 1970-talet. Det pekade rakt upp och du kunde byta jobb varje dag.

Ronny Bellmyr var aktiv inom Livsmedelsarbetarförbundet. Och det hårda jobbet började kring 1981.

– Många fick gå och det var strejk. Det spridde sig från de som jobbade med hudarna, som ville höja lönen med en timma. Det blev någon kompromiss.

Tarmen avpolletterades kring mitten av 1990-talet eftersom det slaktades färre djur. Det var billigare att skicka svintarm till Portugal och tillbaka där lönekostnaden var mindre.

ANNONS

Ronny var med till Kontrollhudar till det stängde sista juni 2006. Fabriken blev uppköpt av konst och naturtarm några år tidigare till danska Datschaub.

– När de tog över blev det ett lyft. Vår konsttarmsavdelning gick plus men naturtarmen gick back, men de drog alla över en kam. Vi blev rätt ledsna och jag tänkte att jag får aldrig något jobb. Jag visste att jag hade sju, åtta kvar att lösa. Jag vet inte hur många jobb jag sökte.

Ronny Bellmyrs kontakter inom bland annat idrotten löste problemen. Och han löste tiden med olika jobb fram till den naturliga pensioneringen.

– Jag har det jättebra nu, säger Ronny.

Hudavdelningen hade inte med tarmen att göra. Kontrollhudar hette KH International och var då ett enskilt bolag.

Fabriken stängde och revs. Sist ut att lämna företagets lokaler var beredningen av konsttarm, som fortsatte långt efter det att naturtarmen lämnat. Då hade företaget delat upp sig i avdelningar som flyttades ut.

Där personalavdelningen ligger, finns nu en hamburgerrestaurangen Max. Där fårtarmen bereddes finns Biltema.

Texten har tidigare publicerats i Varbergsposten

ANNONS