Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/3
ANNONS ▼

”Jag var nog fruktansvärt naiv egentligen”

Hon var drivande i 70-talets kvinnouppror inom kvällspressen. I dag bor Agneta Lindholm Hulthén i Sibbarp och samlar på vintagehandväskor, hattnålar och gamla skor.

Föreställ er en kvällstidningsredaktion på 1970-talet. Med reservation för en alltför hårdragen och onyanserad beskrivning: en överväldigande majoritet män i både ledning och redaktion. Så kallat ”kvinnliga ämnen” anses som en nisch, och de få kvinnliga anställda jobbar framför allt med featurematerial och service. Att vabba är inte okej. Att vara bakis eller berusad däremot – helt okej.

Det var denna värld som mötte Agneta Lindblom Hulthén när hon i 20-årsåldern gick ut i arbetslivet som redigerare på en av Sveriges största kvällstidningar – GT.

– Jag var nog fruktansvärt naiv egentligen. Jag gick ut i arbetslivet i tron på att det var jämlikt. När jag upptäckte att en del av gubbarna hade dubbelt så mycket betalt som jag blev jag gôrupprörd, säger hon.

Hon gick ihop med ett par andra kvinnor och började ligga på ledningen om löner och arbetsförhållanden. De gjorde en egen facklig utbildning, och lärde upp nya kollegor som kom till arbetsplatsen. Vid den här tiden fanns en stadsgerilla i Uruguay vid namn Tupamaros. Det skulle bli inspiration till kvinnoupprorets namn.

– En av gubbarna i ledningen började kalla oss för Hönsamaros, lite nedlåtande sådär. Då tänkte vi att vi får tackla det här på ett snyggt sätt och gjorde en grej av det.

”Hönsamaros”

Gruppen lät trycka upp t-shirts med texten ”Hönsamaros” och en bild på en höna med knuten vinge.

– Tröjorna kom samma dag som vd:n för Stampenkoncernen hade sitt årliga tal i sätteriet. Vi hade stått på damtoan och provat tröjorna och haft fruktansvärt roligt. När vi kom ut på mötet var vi tio kvinnor med röda tröjor. Det var mest en slump. Jag minns att redaktionschefen blev skitförbannad och tyckte att det var en jäkla provokation, säger hon.

För att göra en lång historia kort – ett par år och mycket slit senare hade tidningen nått i princip jämställda löner. Erfarenheten ledde så småningom Agneta Lindblom Hulthén till posten som ordförande för Svenska journalistförbundet, där hon satt i många år. I dag bor hon i Sibbarp, men hennes glödande engagemang fortsätter att ta sig uttryck på flera sätt.

– Det händer otroligt mycket här ute. Det är nästan så att man saknar lugnet och ron i Stockholm city ibland, säger hon skämtsamt.

Skriver om Sibbarp

Sibbarp är i dag en inflyttningsort med många barnfamiljer, men för några år sedan var skolan nedläggningshotad. Som ett led i det skapade ortsborna Äventyrsskogen och engagerade sig i att få bygden att blomstra och växa. Det ena ledde till det andra och vips så hade Agneta Lindskog Hulthén gjort två böcker om trakten tillsammans fotograf Leif och layoutaren Anne Wollter. Först ut var reportage- och kokboken Vi som bor mitt i maten som skildrar människor i närområdet som lagar, förädlar och filosoferar kring mat.

– Vi ville visa på bygden och dokumentera alla de här makalösa människorna som i stort och smått har idéer om mat. Det är inte så att det produceras i någon själslös miljö, säger hon.

Därefter kom Grytor utan gränser där läsaren genom maten får möta några av de flyktingar som kommit som nya till Halland.

– Anne Wollter, som gjorde layouten, och jag är gamla vänner. Hon är gammal journalist och har jobbat mycket med frivilligarbete i Grekland. Någonstans i vårt pratande dök den här idén upp, säger hon.

Samlerska av rang

En effekt av boken är att Kåldolmens dag firas i Sibbarp varje år den 30 november, det vill säga på Karl XII:s dödsdag. Det finns nämligen teorier om att Karl XII var den som tog kåldolmen till Sverige.

– Det är för att påminna om att varje matkultur alltid påverkats av andra kulturers mat. Vi äter internationella multikulturella kåldolmar i bygdegården i Sibbarp i stället för att raka skallen och gå ut och vifta med svenska fanor, förklarar hon.

Nu jobbar de tre tillsammans på en tredje bok med det revyartade namnet Brännvin och kakor. Den röda tråden som spänner genom titlarna är mat.

– Jag har skrivit mycket om mat och tycker det är jätteroligt att laga mat.

Ska man skriva om Agneta Lindblom Hulthén räcker det inte att nämna hennes fackliga engagemang, kärleken till bygden och böckerna och det passionerade matintresset. Hon är också en samlerska av rang. Hon delar nämligen bostad med vintagehandväskor, hattnålar, böcker, gamla hattar och skor.

– Det är föremål som eggar fantasin. Man kan fundera över vilken kvinna som valt just den hattnålen och vad förvarade kvinnan i den här handväskan?

Intresset för kvinnohistoria går igenom samlingarna:

– Det är historier som är mer sällan berättade, säger hon.

Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten.

MEST LÄST