"Jag kan få tårar i ögonen"

I går var det dags igen. Då gick färden mot Österrike och Special Olympics.

– Det här blir mitt tredje Special Olympics, säger Helena Nittfors.

Och hon ser fram emot resan, men det krävs mycket planering för att få allt att gå ihop. Varbergsposten träffar Helena Nittfors dagen före avfärd och under intervjun får hon ett samtal om att flygresan är ändrad på grund av strejk.

– Det kommer nya saker hela tiden ända fram till dagen innan man åker. Det blir lite stressigt. Nu måste jag sätta mig igen och kontakta alla ledare som åker från Göteborg, säger Helena Nittfors.

Det är 41 personer från Sverige som deltar i Special Olympics i år. 20 ledare följer också med på resan till världens tredje största idrottstävling.

– Det är OS som är störst, sedan är det Paralympics och sedan Special Olympics.

Trots den planering och den stress en resa till Special Olympics innebär, är Helena Nittfors glad över att följa med.

– Man skulle kunna tro att det är Paralympics som är det bästa, men det är minst dubbelt så roligt att åka med det här gänget. Det är fantastiskt roligt att se glädjen när de har kommit i mål. Jag kan få tårar i ögonen fast jag varit med i 25-30 år, säger hon.

Skillnaden mellan de två tävlingarna är att de som ställer upp i Paralympics har ett handikapp och kanske sitter i rullstol.

– De som ställer upp i Special Olympics har en utvecklingsstörning, som Downs Syndrom, säger Helena Nittfors.

Idrotten är inget nytt intresse hos Helena, utan har följt med ända sedan barnsben.

– Först var det simning, sedan basket, volleyboll och fotboll. Allt har spelats i Varberg. När jag bodde i Norge spelade jag i Oslos division 2-lag i volleyboll.

När hon bodde i Oslo studerade hon också på Norges Idrottshögskola.

– Sista året läste jag idrott för handikappade och sedan dess har jag alltid haft med handikappsidrott att göra. Det har alltid legat mig varmt om hjärtat, säger Helena Nittfors.

Hon är född i Eslöv och flyttade till Varberg som treåring. 1982 flyttade hon till Oslo, blev kvar där i tolv år, och flyttade sedan hem igen. Under hela hennes vuxna liv har hon rest mycket.

Blir det stressigt att vara på resande fot så ofta?

– Nej, jag tycker inte det är det. Jag har turen att jag åker som en slags terapeut, så jag får ofta enkelrum och kan stänga om mig när tiden finns. Jag har blivit ganska bra på att backa och få med mig det viktiga. Jag tar inte med mig några privata kläder och så längre, för det används ändå inte, säger Helena Nittfors.

Att se nya platser är också något hon uppskattar.

– Så man blir aldrig trött på det sättet. Ju längre bort man åker desto mer tid har man innan tävlingarna drar igång. När vi var på Paralympics i Peking hann vi se Kinesiska muren och så innan.

Att resan nu går till Österrike och inte längre bort ser hon också som något positivt.

– Det är en fördel att det är en kort resa. Det blir ingen tidsomställning och så, säger Helena Nittfors.

När hon väl behöver lugn och ro styr hon kosan mot Bohuslän.

– Morfar byggde huset i Bohuslän. Där laddar jag upp batterierna.

Linda LC Berntsson