David fick armen kapad på jobbet – av ett tåg

Snart har det gått ett år sedan David Schultze, 22, från Horred råkade ut för sitt livs värsta olycka.

Det som skulle bli en helt vanlig dag på jobbet ute på Södra Cells arbetsplats i Värö förvandlades till en mardröm som höll på att kosta honom livet.

När han var klar med sin högskoleutbildning till energitekniker på Campus i Varberg blev han uthyrd av Adecco till Ramirent, ett företag som hyr ut maskiner.Han blev stationerad på utbyggnaden av Södra Cell.

– Jag skulle parkera två skyliftar, sen skulle jag gå in och äta lunch, säger David.

Parkeringen låg precis vid en tågräls och 60 meter bort stod det ett godståg.

– Jag vinkade till föraren, "jag är här, kör inte på mig". Han vinkade tillbaka.

Så där stod David, mitt emellan två skyliftar, för att köra upp den ena liftens korg bort från tågrälsen.

– Jag fick väl upp korgen en meter, sen ser jag i ögonvrån att något kommer, jag hör tåget och jag börjar springa bakåt. Sen hördes en kraftfull smäll.

– Sen blev det tyst, tåget rullade sakta, jag stod upp, tittade mig omkring och tänkte "shit, det här gick ju bra". Sen tittade jag åt vänster och såg att det inte gått så bra.

Hans arm var helt av från armbågen. Tio meter bort låg den delen av armen som kapats när tåget kört in i liften.

– Den synen är riktigt bedrövlig. Jag började springa allt vad jag kunde till vårt kundcenter. Jag möttes av min chef, han blev förstås stressad, jag hade panik och var chockad.

David berättar att kollegorna runt omkring honom agerade klockrent under hjälparbetet.

De ströp blodtillförseln från armen, ringde 112, lade honom på golvet och höll upp den delen av armen som var kvar.

– Just i den stunden tänkte jag att mitt liv är över.

Han låg ner på golvet, smärtan sköljde över honom och han skrek efter morfin. Han var helt vit av all blodförlust.

– Det enda jag kunde tänka på var smärtan. Den går inte att beskriva. Smärtan var brutal, riktigt hemsk.

Hur hanterade du det?

– Jag skrek, det var min ventil. Men jag var fortfarande vaken och svimmade aldrig av.

Flera gånger under intervjun återkommer han till sina tre kollegor som var vid hans sida under de mest dramatiska minuterna i hans liv.

– Kollegorna var helt fantastiska. När jag sa att livet var slut blev jag lugnad. I en sådan situation är det bra att få höra att man ska vara lugn, att det inte är någon fara.

– Det lugnade ner mig, fast jag hade en sådan smärta. Det blev som ett lugnade medel, det var min räddning, att alla agerade perfekt.

En av mina kollegor sprang ut och hämtade den del av armen som kapats. Den lade han i en påse med fryst hamburgerbröd och korvbröd.

– Det var det ultimata, att ha kylda saker i påsar, så att armen inte blev blöt. Så det var klockrent att vi hade massor över efter en tidigare grillning med kunder.

Det tog tio minuter innan den första ambulansen var på plats ute vid Södra Cell. Som tur var befann den sig i Fjärås och kunde snabbt ta sig till olycksplatsen.

– Jag kördes i en ambulans och armen i en annan till sjukhuset.

På Sahlgrenska i Göteborg opererades han under 13 timmar. När han vaknade stod den närmaste familjen vid sjuksängen.

– När jag vaknade visste jag precis vad som hade hänt, det var nog bra, det hade inte varit lika roligt att få berättat för sig att armen var helt av.

Har du varit ute på Södra Cell efter olyckan?

– Nej, jag har inte varit där, det är för psykiskt påfrestande. Jag skulle ta en fika med min gamla chef, men när det var dags att åka klarade jag inte av det, jag fick så ont i magen.

Hur känner du inför personen som styrde godståget?

– Det är klart att jag är arg på honom. Men jag släpper det, jag orkar inte lägga energi på det. Istället lägger jag min energi på att bli bra. Och jag känner att det är på god väg.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag jobbar kvar på Ramirent, fast med andra arbetsuppgifter. Nu är det mer administrativt, jag jobbar 50 procent och åker mellan Borås och Mölndal. Det är skönt att ha något att sysselsätta sig med.

Någotsom förföljer honom nu är fantomsmärtor i armen. Hjärnan tror fortfarande att armen sitter där precis som vanligt. Men nerverna är trasiga.

– Jag har smärta dygnet runt. Det är som en stickande känsla i armen. Ibland hugger det till i fingrar och handled, som om någon klämmer till med en tång.

– När man ska sova är det som värst. Men jag somnar ändå. Jag åt morfin i tio månader för att sova. Men sen kände jag att det inte hjälpte längre. Nu är det inte nödvändigt.

Rehabiliteringen verkar ha gått bra för dig?

– Direkt när läkarna sytt på armen så var den rejält svullen. Men det har blivit bättre och bättre. Nu kan jag till och med röra tre fingrar lite. Även handleden kan jag röra en aning. Sen har jag känsel i handflatan och det börjar komma i fingertopparna.

Sammanlagt låg han på sjukhus i sex veckor direkt efter olyckan. Efter den svåra händelsen säger han sig ha fått ett annat perspektiv på livet.

– Nu värdesätter jag sådant som betyder någonting, nämligen människor. Jag tar dagen lite som den kommer och njuter av små saker. Som att gå en promenad.

Nu har han till och med blivit så bra att han kan spela bordtennis. Med den nya ställningen för armen går det att spela.

– I början blev jag trött efter tre loopar eftersom jag hade så dålig kondition. Men nu känns det riktigt bra, känns som om jag börjar komma i form.

Sammanlagt har det blivit 15 operationer. I veckan var han på sjukhuset igen eftersom nästa steg blir en armbågsoperation.

David Schultze är positiv inför framtiden och känner sig inte begränsad trots att han bara har en hand som fungerar fullt ut. Han får mycket frågor om vad som har hänt.

För en man berättade David bara att han skadat sig på jobbet. Då fick han till svar att "ja på Värö var det en som blev av med armen".

– Det blev ju lite komiskt när jag sa att det var jag.

Snart hoppas han kunna flytta hemifrån. Han och flickvännen håller på att köpa lägenhet tillsammans i Borås.

– Nu efteråt tänker jag att det här kunde ha gått så mycket värre. Jag kunde ha hamnat i rullstol eller skadat huvudet. Jag försöker ha en positiv syn på livet trots allt, säger David Schultze.

Fredrik Larsson