Att det diskuteras ledarbrist inom idrottsföreningar är inget nytt. Just nu finns det en simledare tillgänglig längs bassängkanten.
Rollen är viktig. Det krävs ett tränat öga för att uppfatta vad som ska förändras under träningspassen.
– Det är jättesvårt att få ledare, även om jag tänka mig att det likadant i alla föreningar, säger Mariann Gustafson, i simkommitténs föräldragrupp.
Hennes grupp ordnar det praktiska med att boka tävlingar och läger. Kruxet är att det behövs någon som kan analysera teknik och ge tips under träningarna.
Varbergs Handikappidrott har för närvarande sex simmare som är ute på tävlingar. Ytterligare tio simmare finns med som motionärer i klubben.
– Vi andra ledare kan ju stå på kanten och titta, men det blir ju ingen utveckling. Vi ser ju inte på samma sätt. Och så kan det finnas fysiska funktionsnedsättningar också.
Hur mycket mer skulle ni vilja träna?
– Jag skulle vilja träna tre gånger i veckan, säger Ros-Marie, som simmat sedan 1998.
Hon fortsätter:
– Jag känner att jag får bra kondition av att simma.
Varbergs HI har lite problem med nyrekrytering av yngre simmare.
– Vi skulle behöva fler yngre, säger Mariann Gustafsson och tillägger:
– Men det är svårt att gå ut när man inte har ledare. Det är sorgligt.
Hon upplever att andra klubbar har liknande ledarbrist.
– Det är många klubbar som inte har lika många ledare som tidigare. De har också ont om tränare, säger Ros-Marie.
Hur är det komma ut och tävla?
– Jag tycker att det är kul att träffa kompisar från andra klubbar, säger Rose-Marie.
Under senaste stortävlingen Stockholm Paragames blev det sju individuella medaljer. Edit Sjöstrand vann 100 m fjärilssim i klass S14. Det blev dessutom sex silvermedaljer.
Varbergs HI har således klass och kapacitet. Det var bara det att antal ledare är för få.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten.
