Den skarpa doften av kakao hänger i luften. Och medan Abidjan dallrar i förmiddagshettans skarpa solljus har julstämningen sänkt sig över Mon Chocos luftkonditionerade lokaler. Flinka fingrar paketerar apelsinchoklad i färgglada strutar och högblanka tomtar och renar står redo att stoppas i kartonger för att säljas på en marknad på ett av den västafrikanska mångmiljonstadens lyxhotell.
I ett hörn trampar Dana Mroueh på en träningscykel. Men det handlar inte om ett försök att pressa in ett konditionspass mitt under det värsta julstöket, utan den "magiska maskinen" maler kakaobönor som ett steg i en omsorgsfull process att tillverka choklad, som enligt Mroueh är 100 procent lokalproducerad.
- Vi köper bönorna direkt från odlare här i Elfenbenskusten och är noga med att inga kemikalier har använts. Sedan tillsätter vi bara socker. Varje kakaoböna har valts ut för hand för att nå den höga kvalitet som vi vill ha, säger hon till TT:s utsända i Abidjan.
Vill bearbeta mer
Elfenbenskusten producerar mest kakaobönor i världen, men det mesta av råvaran skeppas i väg för att bli till choklad och kakaopulver i andra delar av världen. Det här hoppas den ivorianska regeringen ändra på och målsättningen är att hälften av den årliga skörden – som ligger på nästan två miljoner ton – ska bearbetas i landet år 2020.
Till sin hjälp har politikerna en skara entusiastiska entreprenörer som vill sätta Elfenbenskusten på kartan som ett land som inte bara odlar kakao, utan som också vet hur man tar hand om den. Men när 28-åriga Mroueh beslutade sig för att starta Mon Choco möttes hon av skeptiska miner.
I ett land där omkring hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen är choklad en onödig lyxvara för många – i genomsnitt äter en ivorian mindre än ett halvt kilo per år, att jämföra med omkring fem kilo i Sverige eller nästan tio kilo i storkonsumenten Schweiz.
Råchoklad
- Jag blev avrådd från att tillverka choklad, eftersom det inte finns i kulturen här. Men alla har en pappa, en farfar, en bror eller morbror som har en kakaoodling och därför vet många allt om bönorna, men inget om choklad, säger Mroueh.
- Här är det vanligt att äta kakaobönor som ett snack eller fermentera dem. Mon Choco gör råchoklad, så många ivorianer som äter den känner igen den skarpa smaken.
Kvalitén på kakaobönorna är en ständig huvudvärk för Mon Choco och gör att tillverkningen går upp och ner, beroende på tillgång. Efter att ha torkats i solen på taket ovanför chokladmakarna passerar bönorna 37-åriga Aimée Abitty som vant sorterar bort de mer svartfärgade som brukar känneteckna b-laget.
- Det är bra att det tillverkas mer choklad här i Elfenbenskusten. Nuförtiden äter jag massor, säger hon och skrattar.
För medelklassen
Men den småskaliga produktionen hos Mon Choco innebär en högre prislapp på slutprodukten. De minsta chokladkakorna kostar 1500–1900 CFA (20–30 kronor) och företaget riktar sig därför till den växande medelklassen i Elfenbenskusten. En del av de elegant inslagna och guldkantade produkterna säljs också i Frankrike, Nigeria, Senegal och Kongo-Kinshasa.
- Det är inte choklad för alla. För en person som tjänar 100000 CFA (1500 kronor) i månaden är det för mycket pengar, säger Mroueh.
I en annan del av Abidjan står chokladkakor med logotyper som Air France och HP uppradade bland glittrig tyll och grälla plastblommor i Instant Chocolats kombinerade butik och showroom. Men företaget har en tydlig dröm bortom beställningsjobben från storbolagen – att tillverka choklad som alla ivorianer har råd med.
- Målet är att det ska finnas en chokladkaka i varje ivorianskt hem. Men det kommer att dröja. Priset är det största hindret för att fler ivorianer ska få smaka choklad, säger grundaren Axel Emmanuel över telefon, eftersom han befinner sig i Frankrike i affärer.
Utbildar kvinnor
Sedan några månader tillbaka har företaget ett projekt där över hundra kvinnor på landsbygden har lärt sig att bearbeta råvaran för att tillverka allt från blockchoklad till kakaosmör och kakaopulver. Förhoppningen är att 250000 personer ska ha utbildats om tre år.
- Elfenbenskusten har massor av kakaobönor, massor av odlare, men knappt några tillverkare av choklad. Det måste vi ändra på, säger Emmanuel som har prisats av presidenten för sin entreprenörsanda.
- Vi måste se till att fler ivorianer blir en del av chokladindustrin.
Fakta: Brexit skapar chokladoro
Elfenbenskusten började under 1960- och 1970-talen etablera sig som världens kakaomecka. Nu står landet för omkring 40 procent av världens kakaobönor, som utgör omkring 40 procent av den ivorianska exporten.
Den årliga skörden i Elfenbenskusten uppgår till omkring två miljoner ton och president Alassane Outtara vill att 50 procent av den ska bearbetas i landet år 2020, jämfört med 30 procent i dag.
Elfenbenskusten säljer en stor del av sina kakaobönor till EU, där de bearbetas till produkter som choklad och kakaopulver. Många ivorianska odlare oroar sig för hur deras levebröd ska påverkas av det brittiska EU-utträdet. Kakaobönor handlas i pund, en valuta som har försvagats efter beslutet om brexit. Det innebär också minskade intäkter för Elfenbenskusten.
De senaste åren har landets ekonomi varit bland de snabbast växande i Afrika. Men premiärminister Amadou Gon Coulibaly har varnat för att om pundet faller ytterligare så kan det innebär en allvarlig huvudvärk för landets offentliga finanser. Därtill har priset på kakao sjunkit till de lägsta nivåerna på många år, på grund av minskad efterfrågan och överflöd i tillgångarna.
Källa: BBC, Financial Times
Fakta: Oroligheter drabbade ekonomin
Jordbruket är den viktigaste näringen i Elfenbenskusten, som är världens största exportör av kakao. Under 2000-talet har landet även blivit en betydande olje- och gasproducent. Därtill bryts mycket guld och diamanter.
Under de oroliga åren 1999–2003 skedde en ekonomisk nedgång, i synnerhet i norr. Från 2007, då ett fredsavtal ingicks, började ekonomin åter växa.
Läget försämrades dock igen under oroligheterna efter valet 2010. Ekonomin krympte året därpå med över 4 procent, samtidigt som omvärlden införde ekonomiska sanktioner.
Men sedan president Alassane Ouattara tillträdde efter valet började ekonomin återhämta sig. Internationella sanktioner hävdes och investeringarna från omvärlden ökade. 2012–2014 låg den årliga tillväxten i snitt på närmare 10 procent, medan inflationen var måttlig.
Den ekonomiska återhämtningen har gynnat Ouattara som valdes om 2015.
Källa: Landguiden
Fakta: "Råvarufälla"
Den ekonomiska tillväxten i Afrika sjönk till 1,7 procent 2016, den lägsta siffran på ett decennium. 2015 låg tillväxten på 3,7 procent, enligt FN-organet Uneca. Det förklaras bland annat av låga råvarupriser och negativa väderförhållanden som torka. På lång sikt bedöms dock tillväxtutsikterna som lovande.
Många afrikanska länder som är rika på naturresurser har fastnat i det som ibland beskrivs som en råvarufälla. En stor del av exporten utgörs av råvaror, i stället för att de tas om hand och förädlas på plats – något som skulle gynna länderna i form av arbetstillfällen och ekonomiska tillskott. När kaffebönorna rostas i Europa ger Afrika samtidigt bort möjliga jobbtillfällen.
Mellan 2010 och 2015 utgjorde industrivaror bara omkring 18 procent av den sammanlagda exporten, enligt Uneca.
Källa: Uneca