Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/16
ANNONS ▼

Halmstadpar köpte ett eget franskt slott

Bretagne: Det började med en bilsemester i Frankrike och slutade 25 år senare med boken "Ett slott ska vi ha" om hur det kan gå när man kärar ner sig i ett slott och får en gammal häst på köpet... – Tur att vi var så unga då, skojar Roland Nilsson vars bilder och berättelse om Château du Grand Val nu satts på pränt.

Sommaren 1988 var dåvarande Halmstadfamiljen Nilsson – det vill säga Marie, Roland och de båda barnen Linn och Max – på bilsemester i Frankrike i sällskap med bästisarna Örstål med barn.

Det hade de gjort fler gånger förr och alltid hittat en framgångsrik mix av äventyr för stora och små i kombination med god mat, goda drycker och en och annan nöjespark.
En regnig och åskig dag kom sällskapet till sitt nattläger – denna gång ett slott i Normandie som ett svenskt par var delägare i. Här hade man nu öppnat både hotell och restaurang. En god middag hägrade, men familjen Nilssons ettårige son var övertrött och vägrade sova.

Pappa Roland bar ut den lille till bilen och körde en sväng för att möjligen få sonen att somna lättare. Han körde på småvägar och kom så småningom fram till en glänta vid en dalgång.

Där precis bröt solen igenom molntäcket. På avstånd betraktade Roland andäktigt Château de Belleau, som slottet hette. ”Det var bara änglakören som fattades”, skriver han själv apropå den nästa sakrala upplevelsen av att se allt detta vackra.

Som av en händelse handlade mycket av samtalet vid bordet senare samma kväll om husägande. I Sverige var det hutlöst dyrt, men i Frankrike var prisläget ett helt annat. Det hela slutade med ett gemensamt beslut att köpa ett slott, gärna ett som liknade det de nu gästade. Platsen var redan given: Normandie, såklart.
Dagen därpå kontaktades en lokal mäklare och så var bollen i rullning.
Det var lättare sagt än gjort att hitta något som kändes rätt. Det var inte det att det saknades objekt, det var snarare det där ”klicket” som aldrig kom.

Några år och åtskilliga privatägda slott senare, hände det sig att det i mängden av prospekt från den franske mäklaren slank med ett som råkade ligga lite längre västeröver – i Bretagne. Även vid denna kombinerade semester- och slottskoll stod himlens portar öppna i Normandie, i Bretagne strålade däremot solen från blå himmel. Väskorna packades och så drog familjerna vidare för några dagars avkoppling i sol och värme.
Fruar och barn tog sikte på stranden, medan Roland och vännen Kent gav sig iväg för att titta på slottet – fastän det egentligen låg på fel plats...

Det hette Château du Grand Val. Det minsta man kan säga var att både det och de omkringliggande husen var nötta av tidens tand. Det såg i själva verket rätt bedrövligt ut, men vad är väl lite finish när kärleken slår till av full kraft?

Dagen därpå var samtliga familjemedlemmar på plats. Entusiasmen drabbade även dem. När alla åkte därifrån igen hade ett preliminärt köpekontrakt signerats. Drygt ett år senare sattes samma signaturer på det slutgiltiga.
Nu var slottet i svensk ägo. Äventyret kunde börja på allvar.

Och ett äventyr blev det i ordets rätta bemärkelse. Inte minst när alla skrymslen och vrår började undersökas. Bara vinden var en skattkista.

– Uppe på slottsvinden låg fortfarande tyska hjälmar och Mausergevär kvar som minne från tyskarnas ockupation av Frankrike under andra världskriget, berättar Roland.
Att ta reda på detta och allt annat man hittade var det minsta problemet. De föregående ägarnas underhåll av 1400-talsslottet kan i snälla ordalag beskrivas som innovativt.

Fönstren var tätade med tidningspapper som tryckts in i springorna, ovanpå de gamla trägolven låg nålfiltsmattor i olika kulörer. I en hall pryddes väggarna av en 20 år gammal brunmurrig medaljongtapet. Här fanns att göra, med andra ord.

Barnens drömmar om att hitta en riktig skatt med guld och juveler slog aldrig in. De vuxna, däremot, fann fina oljemålningar från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. 18 av dem fanns på vinden, fyra väl dolda under väggfärgen i biblioteket och salongen. Fyra olika lager färg, för att vara exakt.

Lägg därtill att ingen sotare satt sin fot på slottet de senaste 40 åren. Där fanns nio öppna spisar att ta itu med. ”Vi fick använda spadar och skottkärror för att köra bort allt som kom ut ur spisarna efter sotningen”.

En riktig dyrgrip visade sig hallgolvet i mosaik vara. Det lades en gång av Isidore Odorico som också är mannen som lagt det stora golvet i foajén på Opéra Garnier i Paris.
Vid nyår 1992 var det färdigstädat och familjerna kunde ta sitt slott i besittning.

Fyra år senare återstod bara en – Nilssons. Detta sedan deras goda vänner beslutat sig för att hoppa av.

Marie och Roland enades om att göra allt de kunde för att behålla Grand Val. Bland de första besluten som togs var att renovera byggnaderna runt slottet för att kunna hyra ut dem och skaffa sig inkomster. Slottet hade de redan börjat hyra ut till vänner och bekanta.
De tidigare ägarna ärvde slottet i början av 1950-talet och lade inte ner mycket jobb på att ta hand om det. Framför allt lät de parken och trädgården förfalla rejält. Inne i snåren sågade man fram både ett kapell, en stenbänk och en massa annat som naturen effektivt dolt under årens lopp.

När familjen Nilsson haft sitt slott i tre år kom Max och Linn inspringande en dag och berättade ivrigt att de hittat ett hus till! Det var orangeriet, fortfarande omgärdat av höga murar, dock helt osynliga eftersom murgrönan täckte allt. 1999 var det dags för den bortglömda byggnaden att säga hej till nutiden. Då byggdes en pool och både murar och orangeri befriades från sin gröna kostym.

Även det lilla slottskapellet fick en ny chans. I boken beskrivs det som en enda stor buske där bara klocktornet stack upp. I dag är det en juvel där många brudpar sagt ”ja” under årens lopp. På köpet har Marie blivit en fullfjädrad bröllopskoordinator.– Vi känner ju alla i trakten och har alla kontakter som behövs, säger hon.

Hon fick verkligen bekänna färg den gången de hade tre bröllop inom en och samma vecka på Grand Val, men när sen brudparet står där, alla glada röster hörs från festlokalen och lovorden bara strömmar fram är det såklart värt allt!

Är det inte bröllop, så kommer folk till slottet för att fira födelsedagar eller bara för att koppla av – ungefär som familjen Nilsson själva gjorde en gång i tiden.

Alldeles bredvid själva slottsbyggnaden ligger Rosenhuset. Där, på ovanvåningen, bor Marie och Roland. På nedre botten är det festlokal. Från början var det meningen att de skulle ha hela huset för sig själva, men när väggarna på bottenplanet var borta insåg de att utrymmena var perfekta för både bröllopsmiddagar och andra större fester, och så fick det bli även om arkitekten blev lagom glad över att få göra om alla ritningar...

I och med att Rosenhuset färdigställdes slapp Nilssons också den ambulerande tillvaro som förts i takt med att de olika husen renoverats och hyrts ut. ”Marie med sin bokföring i en Hyper-U-kasse och jag med en väska full med kläder.”

Lägenheten en trappa upp passar dem alldeles utmärkt. De gånger festlokalen används sticker de iväg på minisemester.

25 år efter första mötet med Château du Grand Val kan Roland och Marie luta sig tillbaka en aning och till njuta av sitt franska slott. Vintertid är verksamheten är ganska stillsam – det går att sitta ute och fika ändå – så då passar de på att unna sig en lite ledigare tillvaro. Sen är det full rulle igen.

Kärleken till platsen och regionen är i alla fall fortfarande lika stark.
I flera år har Nilssons haft ett givande samarbete med Alnarps Lantbruksuniversitet utanför Lund. Elever som läser till landskapsarkitekter och landskapsingenjörer hjälper till med att återskapa parken enligt 1800-talsideal. I gengäld erbjuds gratis logi och mat.

Slottet serverar numera sin egen champagne och man funderar på att kanske ordna en konstutställning i festsalen med de verk av slottets målande greve François Pinot du Petit-Bois som återfanns under renoveringsarbetet.Idébanken bågnar av uppslag.
Max och Linn är numera vuxna, har bildat egna familjer och är bosatta i Sverige. En försiktig plan är att barnen också tar över Grand Val den dag mamma och pappa vill dra ner på tempot.

Hur var det då med hästen som nämndes i början?
Jo, mitt i den överväxta parken bodde Hippocréne eller ”Hippo”. Hon var 19 år gammal redan när de både familjerna tog över slottet och till barnens stora lycka ingick hon i köpet. Hippo blev snabbt en familjemedlem, ompysslad och älskad av alla, även många gäster. Hippo var en genomvänlig själ som fick lulla runt fritt i den gamla slottsparken.

Även om hon möjligen aldrig lärde sig svenska snappade hon under de 17 år hon fortsatte att leva med sina nya ägare upp andra signaler. Som exempelvis den när som kom när det var dags att få in hunden i huset.
– Så fort vi visslade kom Hippo knallande, haha!

Lite mer om: Marie och Roland

Ålder: 60 respektive 65 år.
Bor: På slottet Château du Grand Val i Bretagne. 
Familj: Två vuxna barn. Första barnbarnet föddes i våras.
Halmstadbakgrund: Roland var en gång delägare i reklambyrån 1 & 2, Marie är i grunden förskollärare och har senare arbetat med import av franska ostar
Franska vanor: ”Man hälsar och man säger adjö. Artigt och trevligt”.
Kuriosa: Marie heter Nilsson d’Aubigné i efternamn och har anknytning till Frankrike. Efter flera år upptäckte hon och Roland av en ren slump att den gamla släkten härstammar från grannbyn Aubigné...
Hemsida: www.grandval.nu

MEST LÄST